Igår grät jag när jag hämtade Algot, när han tappade en tand vid frukosten, när vi vinkade hejdå till vår granne, när jag berättade för Algots pedagoger hur trygga vi varit med dem och jag grät rakt ner i min mangolassi när vi försökte äta indiskt. Sommarens vedmod hade mig i ett fast grepp. Sakta klingade den av när vi satte oss i bilen och körde mot huset idag. Jag tog med mig bubbelmaskinen till landet, eftesom Anton måste jobba när vi är här nästa vecka och jag är själv med barnen på dagarna. Blev succé. Dessutom är det så vindstilla på vår tomt att hela himlen fylldes med tusentals bubblor. Barnsligt kul. Vi körde ner och kastade oss i havet. Med fotbollen som deadline. "Jag är ju typ dansk" också, säger Anton och börjar mumla något om "jag kanske ska ta ditt efternamn ändå" och sen något obligatoriskt och obegriplig om grädde så som det blir när någon ska låstas prata på danska. Jag springer numera ner till havet i denna som Ellinor Nilsen designat och sytt av gamla handdukar. Aldrig trott att jag skulle känna mig så fin vid havet och i en badrock. Men nu har det hänt! Algot hade aldrig något snutits eller var speciellt bestämd på vissa typiska barnsätt. Kanske var det för han hörde så dåligt , som vi upptäckte så sent eller så är det bara hans personlighet. Medan Idun gråter efter "Bobo" när hon behöver backup. Till och med Algot tycker det är "väldigt gulligt" när Idun kramar bobo. Ändå fascinerande att se hur olika personligheter våra två barn får. Piprankan växter sig stor och maffig i år igen, trots att den såg helt död ut för bara några veckor sen. En bra påminnelse till en själv när man känner att man står still. Det gör man oftast aldrig.
