Bilderna är inte från idag, men ett tecken på hur snabbt tiden gått sen dom togs. Imorgon har det gått en hel vecka sen vi sprang med barnen vid Glumslövs Backar. Algots som tjurade hela vägen dit på grund av "tråkigt" blev oväntat förtjust och sa entusiastiskt "vad fint här är mamma". Det är ändå någonting med ytor som fria för barn att springa omkring i utan "akta, nej, försiktiga, gå ner därifrån". Jag kände en sting av inspiration att göra mer sånt här i sommar, åka på äventyr i naturen. Jag sms:ade en vän när pms:en var extra påtaglig och våren susade förbi utanför bilfönstret. "Idag satt jag och stirrade på ett blommande äppleträd och kände att jag ändå missade det". "I can relate", svarade hon. Ett pms sms från en blinkande mamma till en annan. Det är våra batteri som blinkar och håller på att ta slut. Sekunden vardagen präglas av vabb så kör allt ihop sig, dessutom har min förkylning varit extremt seglivad eftersom jag aldrig riktigt hinner återhämta mig. I onsdags åkte jag hem med en frisk Idun men snorig Idun till en av de kunder jag jobbar med de senaste nio månaderna. Hon satt med Idun och sin egen treåring i knäet med tröjan full av fläckar av sylt och grädde från pannkakorna hon gjort halvtimmen innan. Så kunde jag hålla vår deadline och få klart det som stod på min agenda. Men jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt synen på någon slags ultra-modern arbetssituation. Och samtidigt extremt tacksam över att (arbets)livet kan vara så också. Och helgen då? Min bror med familj är och hälsar på oss i huset. Sist dem var här skar vi ut läskiga ansikten i pumpor och nu blommar äppleträden. Konstigt, men samtidigt känns det som ingen tid alls har gått när Idun vilar huvudet mot min brors axel. Vi är en slagen grupp vuxna, det är fullt ös med fyra barn. Även om det är med en strålande utsikt at the same time.
