Amen hallå! Jo men så här är det, att ha två barn tar extremt mycket tid. Jag är själv förvånad. Idun är superskojig men intensiv. En person sa "det ser så märkligt ut när en så liten person beter sig så". Men även om frustrationen ibland pyser ut ur öronen på mig så är jag rätt till freds. Ibland blundar jag och ser mig själv hinna göra alla de sakerna jag har i huvudet. Sen öppnar jag ögonen och ser mina TV, mina fötter och sen Idun som sitter på min mage. Har börjat dricka en himla massa te. Kanske är det januari, kanske är det att hela kafferansonen går åt på morgonen, kanske är det bara nya tider. Det känns så ibland. Jag känner mig annorlunda utan att helt fått grepp om mig själv ändå. Jag längtar väldigt mycket tills vi är vaccinerade. Kanske är det känslan av att man håller andan som ömsom spökar, ömsom inspirerar. Samtidigt som vardagen rullar på som en himla tvättmaskin. I den finns jag, barnen, Anton, Covid-19, postförslossningsgrejer, saknad, oro, glädje och post-it lappar till jobbet. Nu börjar nästa zoom-möte! Hoppas vi hörs snabbare, but u never know i dessa tider (och då menar jag bebis-småbarnstiden).
