Jag kommer på mig själv att dra mig för att skriva, för jag vet att jag måste inleda det med någon slags (numera inövat) tal om hur snabbt tiden går, hur varken den eller jag räcker till. Det var så påtagligt när vi var på semester förra veckan. När det var tisdag där tänkte jag "herregud ska vi bada och ligga i solstol i FYRA dagar till". Klassiskt, att göra samma sak och inte ha andra saker att göra mer än blåsa upp puffar gjorde att tiden stod still(are). Tisdagar är något annat i vardagen, den var ju nyss. Men oroa er inte, snart är det tisdag igen.
