Vilken otrolig skitvecka det blev efter vår äppelplockning. Fint på ett sätt att vi inte visste det då. Min trötthet skulle bli den mest brutala halsflussen på år och där. Idun gick runt och sympatigrät när jag grät i sängen, antingen av halsen eller av febertopparna. Runt om i lägenheten kunde man höra ett eko av mina tårar i henne och ett litet "jag och mamma ledsen". Eller så satt hon uppe vid mitt huvud och frågade om hon skulle klappa mig lite, och så kände jag en liten varm hand dra några hårstrån bakåt. Ibland satt hon på kanten av sängen och sjöng en sång och låtsades ge sin docka mat. Där existerande vi tillsammans i något djuriskt tillstånd, där det finns sån otrolig länk mellan mig och mina barn. Som om vi satt vid en lägereld och tog hand om varandra på ett av de mest primitiva sätten. Det var det och gräddglass med chokladsås som var veckans höjdpunkt. Nu börjar antiboktikan säkert men sakta kicka in. Jag grät lite av lättnad när det visade sig att det var en bakteriell halsfluss och inte en av virus, för då kunde jag få medicin. Nu börjar den mentala träningen av "jag är forfarande sjuk, trots att det har gått en vecka". Arbetsmoralen skriker, men kroppen håller en jämn fight. Den kanske inte tar dö på alla hjärnspöken, men de allra flesta hoppas jag. Nog dags att plocka in mitt favoritmantra igen: långsamt leder också framåt.
