Jag kom med andan i halsen till ett möte för ett par veckor sen. Jag hade varit uppe med Idun sen 04.30 och världens mest tjatigaste lämning på förskolan. Tack och lov är min kund också småbarnsförälder och la en hand på min axel och sa "att ha småbarn är som att ha mjölksyra i sitt innersta". Men man måste fortsätta ändå. [gallery columns="2" size="full" ids="2147375764,2147375763"] Jag tyckte det var en fin liknelse och ett bra sätt att beskriva den intensiviteten som är just nu. Ibland är man så trött att man är gråtfärdig, men man har inget val utan måste fortsätta framåt ändå. Men det är också anledningen till att det ibland blir lite glesare mellan inläggen här. Jag mår gå och lägga mig för att orka allt. Jag har tusen texter i huvudet, saker jag vill berätta, stunder jag vill visa, inspiration jag vill dela med mig av. Stundvis blir jag frustrerad när jag vill att denna platsen ska vara sitt bästa jag, men så får det vara ett tag. Idun börjar förskolan i mars. Jag minns med Algot att det var då jag upplevde första lättnaden i föräldraskapet. Inför Iduns första födelsedag kan jag känna mig melankolisk att hon redan är så stor, men jag trivs bra med större barn. [gallery columns="2" size="full" ids="2147375768,2147375765"] Samtidigt så är Idun en verkligen som en liten stek som man vill äta upp, som en kompis sa. Imorgon är det julafton. Algot är så sjukt pepp vilket är otroligt mysigt. Han bidrar med mer julstämning än något julpynt. Tycker det är så fint att Idun får växa upp med den peppen. Med Algot höll vi allt lite mer low key, hans första år köpte vi inte någon julklapp. I år längtar jag tills Idun får sina för jag längtar en kopp kaffe i lugn och ro.
