Någon gång fick jag en kommentar här på bloggen om att "hen inte fattade varför såna som jag skaffar barn". Jag antar hen menade att jag klagar mycket. Hen har rätt, för föräldraskapet är så otroligt utmanande. Hade jag vetat, så kanske jag hade tackat nej till jobbet. Jag är ganska säker på att mänskligheten dött ut om kvinnor vetat hur i helvete ont det gör att föda barn och hur extremt påfrestande det är att ha barn (dessutom kan jag inte låta bli att tycka att det är en feministisk vinst att kvinnor äntligen klagar högt och tydligt). Men man upptäcker utmaningarna ungefär samtidigt som man upptäcker hur extremt mycket man älskar sina barn och hur meningsfullt de gör livet (livet kan ha mening ändå, men ni fattar). Så det är en definitivt en motorväg med flera filer. Men ja, föräldraskapet är mitt livs chock. På bra dagar kan jag inte låta bli att fnissa åt det, ansiktsuttrycken i mina fellow-föräldrars ansiktsuttryck (även mitt eget). Kompetenta grown-ass personer, högt upp i näringskedjan på stora internationella bolag, som står och kliar sig i huvudet (man måste ändå älska det?). Det hände senast imorse. När en av barnens kompisar föräldrar var just i chock. Hen hade bara fått med sig ett barn till förskolan för det andra hade totalt vägrat i ett vredesutbrott. "Jag har aldrig varit med om något liknande, vi stod helt handfallna", sa hen. Personligen kunde jag inte låta bli att tycka att det var pyttelite skönt - att det inte bara är vi. Att det inte bara är jag som är totalt inkompetent (naturen i de där, få men ilskna, kommentarerna i bloggen är ju trots allt designade till att fastna i någon av själens sköra trådar). Den lilla stunden på förskolan stärker mig, för det känns som jag står i en armé av (visserligen förtvivlade) föräldrar. Det är totalt livsnödvändigt med backup. Det är också därför jag väljer att skriva om mina inre strider här - till er, till oss, denna digitala, värdefulla armé. Så en vecka senare kan jag fnissa lite åt förra veckans haveri. Nu kan jag erkänna att jag grät i bilen påväg upp till huset för att "allt luktar bajs". Bokstavligt talat alltså. Jag skulle bara snabbt fiska upp ett par blöjor i badrummet innan avfärd när ett moln av bajslukt slår mot mitt ansikte. Det var bajstollen som fick bajshinken att rinna över. För bara en stund innan hade jag fått ett utbrott när jag var på toaletten och Algot drog upp dörren samtidigt som jag var i färd med att byta tampong (jag fick min mens samma dag som jag blev magsjuk, fun times). Idun hack i häl skrikandes "miiiiiiiiiiiiiiiiin" (hon syftar på mig) med blöjan full av bajs. Anton som sen ställde sig mittemot dörröppningen och undrade "vad det är som händer". Det som hände förra veckan var att bytte jag inte en blöja, så bytte jag en tampong och sen var dagen slut. Så idag, kära ni, är det jag som äntligen kastar mig på tåget mot Köpenhamn för en rolig arbetsdag och njuter av andra sidan av myntet. Äntligen! Blöjfri, tampongfri och med fnisset som mitt starkaste vapen.
