Det är det ju egentligen inte. Vi har bara varit i huset i några dagar, trötta och tjuriga ska erkännas men det slår mig att det dröjer inte särskilt längre tills vi inte kan åka hit på veckodagarna längre. Anton börjar jobbet igen snart, som är mer bunden till kontorstider än mitt och framför allt - Algot börjar förskoleklass efter sommaren. Snart ändras vårt liv rytm igen, så vi passar på att njuta av takten som är nu. Visst sätter jag hjärtat lite i halsgropen när jag tänker på Algot på en stor skolgård, men så känner jag också en viss vemod inför att vi själva tvingas rätta oss i ledet. Jag skojar ofta att jag och Anton ibland känns som två barn som har barn. Vi har spenderat de senaste tio åren med att ifrågasätta normer och förväntningar och ändå är vi mitt i dem (det är väl det mer normer). Som två tjuriga ungdomar. Melankolin rusar alltid lite i blodet när en tid håller på att ta slut och en annan tar vid. Jag har stundvis varit extremt rädd för framtiden, det tog väldigt lång tid för mig att inse att saker inte tar slut bara för att de ändras. När Algot var bebis kunde jag nästan få en panikattack vid tanken på att han inte alltid skulle vara bebis. Inser ju nu att det kanske inte var helt...friskt...så det är skönt att äntligen se saker med andra ögon nu. Jag längtar inte längre bort tid, är inte heller rädd för den. Utan njuter och passar på.
