Min lillebror går och kollar sina blodvärden typ 1 gång om året sen hans första barn föddes. Jag tror det är ett desperat försök att hitta ett botemedel mot småbarnslivet. Jag klandrar honom inte, jag har tänkt tanken själv: är detta verkligen normalt? Och jag vet att det sägs i all välmening när någon säger "du kanske skulle kolla upp det?" när jag svarar håglöst på tilltal. Idun sover inte speciellt bra. Så, nu har jag sagt det. Det är inte katastrof och det finns definitivt de barn som sover värre. Och när något annat barn kämpar, är Idun enkel, jag vet det. Men för mig egen skull är jag tvungen att inse att sömnen i detta hushållet lämnar mer att önska. Det är till och med först nyligen som Algot har börjat sova hela nätterna. Med nyligen menar jag de senaste par veckorna och med risk för att jag slår in en öppen dörr så vill jag ändå förtydliga att han är 6,5 år nu. Jag vet att det går över. Jag har det som mantra varje dag men något med sömnbrist är, på gott och ont, att det tvingar en in i nuet. Tyvärr inte alltid på ett trevligt sätt. Jag kan stå ut med tröttheten i sig, det värsta är meningslösheten som börjar krypa under skinnet på en till sist. Jag vet att det ordnar sig, att det är en period som går över men jag tänkte att det kanske var skönt för andra som kämpar att höra att de inte är ensamma om att bli dumma i huvudet av sömnbrist. Jag tycker i alla fall det <3
