Idun sover, Algot kollar TV, Anton lyssnar på podd och jag ligger här, i Algots säng, med datorn på magen. Jag har precis varit i köket, druckit en ljummen kopp kaffe och drog händerna så hårt mot ansiktet att jag rev upp en ruva från en gammal finne. Det känns som första lediga timmen på hela veckan. Jag har upplevt mycket olika sorters stress i mitt liv, legat vaken på nätterna, haft panikångest, prestationsångest, dödsångest och bara normaliserat hur-ska-jag-hinna-allt-ångest. Men det skiljer sig ändå från hur det är nu. Den sortens inre stress är extremt tärande. Det är en väldig olycklig känsla. Och den har jag inte just nu. Även om jag är helt groteskt trött ibland. Innan klockan hunnit bli tio på morgonen har jag gett välling, städat undan lego, tagit disken, sorterat mina kvitton, målat med Algot, gjorde en flash-mask till Algot, gjort syltmackor och spilt ut allt vatten i vasen på köksbordet. Gett Idun satsumasklyftor, städat satsumasklyftor, funderat på jobb, bytt bajsblöjor, gett gröt, bytt TVprogram till Algot 5 gånger och hjälpt honom bygga lego. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på att det är måndag imorgon. Eller överlycklig för jag kan gå till kontoret hela dagen. Jag kan inte bestämma mig. Jag och Anton tjafsar om vem som gör mest. Eller vem som gör minst. Eller vem som är mest lagom och förnuftig eller va, var pratade vi om nu igen? Totalt hjärndöda 30 minuter men som känns på liv eller död i stunden. Jag ska fan vinna detta eftersom jag förlorar typ 90% av alla tjafs jag har med Algot. Algot som lärt sig svära på engelska men samtidigt börjar gråta när han råkat ta sönder sin teckning han fick av sin kompis. Det är en lägenhet fyll av allas känslor. Så jag lägger mig tungt i Algots säng. Klockan har hunnit bli halv elva. Jag känner mig lättad att Idun fortfarande sover samtidigt som jag känner stekoset från köket leta sig ända in till Algots gula och rosa rum. Jag känner två saker exakt samtidigt. Totalt överväldigad och lyckligt tacksam.
