[gallery columns="2" size="full" ids="2147376157,2147376158,2147376160,2147376159,2147376161,2147376162,2147376164,2147376163"] Igår satte jag mig på sängkanten av Algots säng när han ä n t l i g e n hade somnat och la händerna i mitt ansikte. Jag lät mig själv tänka "jag orkar inte mer" innan jag la mig i soffan och satte på ett avsnitt Husdrömmar. Anton sneglade försiktigt åt mitt håll, "hur är det? Du brukar alltid prata mycket när vi kollar Husdrömmar". Jag sänkte garden och erkände grinigt att jag var så trött att jag kände mig kräkfärdig. Han satte sig vid mina fötter, klämde en stund och sen somnade jag. 10 timmar senare började karusellen igen. Nu är det ljust lite innan kl sju på morgonen och det känns enklare att gå ut efter frukost. Ibland nästan nödvändigt för att lägenheten inte ska krympa till ett litet dockhus (som har exploderat). Så jag svepte en kopp kaffe och gick en promenad i morse i en solig Pildammspark. Lekte titt-tu, sjöng lilla snigel och samlade upp nappen från marken tjugo gånger. Väl hemma kastade jag mig på sängen, Anton och Algot var uppe och tog sig ann Idun. Jag stängde dörren, la mig under täcket och sms:ade en kompis. Som fick mig att gapskratta mitt i en gäsp. Tröstad av tanken att man verkligen inte är ensam i detta.
