När jag fick Algot var jag livrädd att bli diskvalificerad till att "bara vara mamma". När man får barn får man verkligen känna av sin kvinnoroll kan jag meddela. Man kan aldrig vinna. Känner känslan smyga sig på även nu, när inlägg efter inlägg handlar om bebis. Men ja, va ska man säga. Bebislivet kommer och bebislivet går. Nu är vi mitt i. Stay with me. Så trötta efter riktigt lite sömn de senaste veckorna att vi flydde hem till Antons föräldrar idag efter en morgon av den intensiva tävlingen i vem som är mest trött. Dessutom bröt den där förkylningen jag känt i kroppen de senaste tiden ut igår. Det är spännande att nysa 6 veckor efter förlossningen. Då kniper man får glatta livet. Ja ni hör, klagosången står på högast volym här hemma just nu. Februari drabbade även oss. Får erkänna att det är lite tufft just nu. Längtar tills läget stabiliserar sig lite. Eller att det i alla fall inte spöregnar varje gång jag går till förskolan. Eller att Iduns mage har vant sig vid att vara vid liv. Eller bara få känna av den slentriana lyxen att få ligga i ett tyst rum helt själv utan att någon gör någon form av anspråk på mig och min kropp.
