Det känns som det är en evighet sen jag födde barn. Men det är det inte. Jag känner det när jag hämtar och lämnar Algot på förskolan, foglossningen i blygdbenet som fortfarande gör sig påmind. Jag googlar oroligt ”hur länge är underlivet svullet efter förlossningen” på kvällarna. Ringer kvinnokliniken när jag svettats sängen blöt en natt och vaknar med stora blodklumpar i trosorna och har färskt blod i avslaget, trots att jag knappt behövt binda på flera dagar. Jag blir lite rädd även fast jag i huvudet fattar att det säkert är normalt. När jag duschar känner jag försiktigt på stygnen och det ryser i hela kroppen. Kroppen känns så trasig. Och äcklig. Kanske är det därför man inte pratar så mycket om det? Kvinnokroppen ska ju inte vara äcklig. När jag väntade Algot pratades det inte så mycket om tiden efter förlossningen. Jag visste ingenting. Sjukvården tar fantastiskt hand om våra bebisar, men jag upplevde då att jag lämnades vind för våg efter förlossningen. Knappt någon uppföljning överhuvudtaget, ett grattis och lycka till. Hejdå! Jag kände mig extremt ensam. Denna gången var det lite annorlunda. Sen Algot föddes har det startats ett intiativ som kallas ”BB hemma” här i Malmö. De ringde mig varje dag första veckan. Frågade om bebisen, men också om mig. Hur mår du? Hur känns stygnen? Brösten? Känslorna? Bara ett telefonsamtal fick mig att känna mig mer omhändertagen, mindre rädd och utelämnad. En varm röst istället för Googles mörka hål. En viktig och efterlängtad påminnelse att ta hand om både bebisen och mig själv. För man behöver den påminnelsen. Att föda barn är en känslomässig resa. Logik och statistik försvinner gärna ut ur fönstret. Jag kan fortfarande kan sitta med tårar i ögonen över att jag inte orkar leka med Algot på en lekplats efter förskolan just nu, fast jag vet att det är övergående. Jag blir överväldigad när jag med panik skriker efter honom när han drar iväg med cykeln eftersom jag inte kan springa. Eller när brösten hugger till, stygnen drar eller kroppen fortfarande känns svag och gör ont, så försöker jag påminna mig om att en graviditeten är mer än bara de nio månader man bär barnet. Att det inte är ens tre veckor sen jag födde barn. Så när min svägerska nämnde den fjärde trimetern för mig så kändes det så självklart. Varför har vi inte alltid räknat så? En graviditet är iu indelad i tre trimestrar: början, mitten och slutet. Alla på ca tre månader var. Och sen var det klart! Eller? Bebisen är ute men kroppen som gjorde den då? Den är fantastisk på att reglera mycket själv, göra det den ska, men det betyder inte att man inte behöver lite hjälp att förstå och bearbeta allt. För en graviditet är snarare 1år + än nio månader. Är fyra trimetrar snarare än tre. Såklart. För sista delen av en graviditet handlar ju mycket återhämtning av kvinnokroppen. Känns som ett bekant tema att den göms och glömts bort. Den ska man hantera själv utan att störa någon. Sån uråldrig idé. Mitt i alla känslor och kroppsliga bestyr så behöver man verkligen få påminnelsen att man duger. Det är annars så lätt att lägga skulden på sig själv, även fast det låter banalt i skrivande stund. Man har ju gjort ett barn! Ja, man är föräldraledig men jag har haft svårt att ge mig själv tid, och tålamod. Sinnesro kommer inte per automatik bara för man är ”ledig”. Förra gången gjorde bristen på återhämtning mig sjuk i utmattning och sömnproblem. För jag pressade för hårt. Idag jag är tacksam varje gång jag får påminnelsen att det tar tid. Även fast jag lärt mig en hel del sen sist så behöver jag fortfarande det stödet. Att jag får stöd av sjukvården, familj, vänner (och även av er här inne!) att vara snäll mot mig själv hjälper mig. Om inget annat för att jag känner mig sedd då och mindre ensam - vilket är läkande i sig. Och alla förtjänar det.
