Häromdagen läste jag en artikel som kom upp i mitt flöde på Facebook där rubriken var något om att kunna kombinera mammarollen med karriären. Jag klickar alltid på de där länkarna, trots att jag läst säkert en miljon såna artiklar. Va tusan, jag har levt såna artiklar. Men ändå hoppas jag att de ska skänka mig någon slags svar, går det? Eller i alla fall tröst? Jag är väl inte ensam? Poängen i texterna är alltid samma - självklart går det! Och avslutas alltid med en stark-arm emoji i textform. Och jag vill verkligen understryka: klart det går att kombinera en karriär med ett liv med barn. Klart klart klart klart. Men det ska också sägas att det är inte hela boken. Boken är nämligen ganska tjock och har många kapitel. När jag läser den senaste artikeln jag klickade på slår det mig att jag inte längre känner igen mig. Inte för att jag inte vill kombinera det ena med det andra längre, utan för jag har ingen bebis. Det är alltid starten av föräldraskapet som porträtteras, övergången från livet utan barn till med. Inte konstigt - det är en stor tid i livet. Men sen då? Föräldraskapet är ingen chock för mig längre, jag minns knappt livet innan, jag sörjer inte mitt gamla liv längre. Jag har lyckats jobba, starta eget, lägga ner eget, konsulta, få drömuppdrag, säga nej till uppdrag och firat nya äventyr samtidigt som jag producerat två barn, lagat två förlossningsdepressioner, gått i parterapi och haft så mycket imposter syndrom att jag ibland varit helt kräkfärdig. Så jag borde väl vara färdig nu? Klarat mig? Mina barn börjar sakta men säkert leta sig upp i åldrarna men ÄNDÅ är jag - till min besvikelse - fortfarande kvar i en tid där jag måste acceptera vissa omständigheter och anpassa livet efter samma omständigheter (börjar eller slutar någonsin det, med eller utan barn?). Det gör mig fullständigt och helt utmattande galen ibland. Gråtfärdig och redo att ge upp. Trots att mina barn är 7 och (snart snart snart) 3 år så kommer perioder då det ärligt ska erkännas att det är svårt - omöjligt - att få ihop det. Denna hösten har mitt immunförsvar fått jobba övertid. Den pallar helt enkelt inte småbarnsbaciller - eller så älskar den dem beroende på hur man ser det. Jag har precis varit sjuk en vecka till och det är min tredje på sex veckor. Jag har knappt varit på jobbet och får kämpa dagligen med att inte känna mig som världens sopa (barn av sin tid osv). Jag har svårare att kombinera 1, 2 och 3 nu än när barnen var bebisar. Jag får ställa in jobbantagande, jag blir avundsjuk på Instagram när det brölas ut hur mycket folk jobbar och tjänar (det är ju en ny trend på Instagram!), jag blir galen när jag ser nytt snor i Iduns näsa (jag kan se skillnaden för jag är ett proffs) och jag blir stundvis barnsligt ledsen när jag måste ställa in ännu en kompisdejt. Trots att det finns en miljon saker som är värre här i världen. Då tvivlar jag ett tvivel som känns ända in i märgen. Vill skrika på artikeln "det gååååår ju för faaaaaaaaaaaan inte". Och i perioder är det så: det går inte. Men så får man ett kärleksfullt meddelande från en kollega på jobbet som skriver "kämpa", medföräldrar som lyssnar inkännande och igenkännande, en kund som skriver "vi väntar på dig tills du är frisk" när jag skrivit "förstår om ni vill gå vidare med någon annan". Det är roliga arbetsuppgifter på jobb och en hand på axeln. Det är veckan mellan den ena förkylningen och den andra där solen faktiskt skiner. Det är tusen avsnitt av Greys Anatomy, sms och telefonsamtal mitt på dagen där man faktiskt skrattar åt sig själv. Det är nya idéer, tankar som mals, planer som tas tag i - soffan är ibland en mirakelkur. Det enklar svaret är att det går! Det är det mest effektfulla svaret, med flest hejarop och det som är enkelt att deklarera. Men kanske frågan inte alltid är om det går, utan mer hur det går? Hur går det för dig? Nyanserna är nämligen många och historierna varierar. Och det jag verkligen har insett är - att har man tur, så får man ett kapitel till.
