Idun är inne i något slags språng nu. Jag uppdaterar den där appen där man kan följa barn utveckling frenetiskt. Den är så lätt att skoja med när allt går vägen, men så plötsligt står man där igen med tårar i ögonen och längtar efter någon slags lättnad. Fem veckor står det att det här utvecklingssprånget ska hålla på. Jag gråter lite till. Hon är orolig och missnöjd och vill helst bli buren hela tiden. Och det är klart man kan försöka sätta sig ner "acceptera läget" men människan är ju mer komplex än så. Man kan bli förvånad över hur oacceptabelt livet i en soffa kan bli och hur positivt man än försöker tänka så längtar man så innerligt efter att lägga ner ungen och kunna gå på toaletten utan att det gnälls. Måendet är ganska svajigt i dagsläget, för både mig och Idun. Jag önskar ibland jag hade en app till mig också som berättar vilken fas jag är i. "Nu går Christin in i fasen då prestationsångest och otillräcklighetskänslor påverkar hur hon beter sig. Hon sover sämre, blir lättare ledsen och får mer ångest. Kanske känner du inte riktigt igen henne? Ingen fara, det är för hon upptäcker nya sidor hos sig själv. Det går snart över". Jag kunde inte somna om efter Idun ammat vid halv fyra i natt, så nu sitter jag här. Det är dåligt å ena sidan och extremt härligt å andra sidan. Dåligt för jag borde verkligen sova nu. Alltså verkligen. Men jag ska erkänna att jag fick ett ångestpåslag och gick upp. Det är så svårt att veta vad som är rätt att göra i de lägena men idag gick jag alltså upp. Och här kommer det extremt härliga. Jag är vaken - själv. En av mina största utmaningar som förälder är att hela tiden vara tillgänglig. Den högkänsliga delen av mig går på knäna just nu, vilket nog är en bidragande faktor till att jag har lätt till ångest och sömnbesvär just nu. Med Algot är det förstås lättare nu när han är fem, men en bebis är en annan femma. Hon behöver mig så oerhört. Igår bröt jag totalt ihop eftersom jag inte varit själv ens fem minuter på ett dygn eftersom killarna åkte till huset en dag före mig. Jag skulle ha en mysig kväll hemma ensam och såg framemot de ynka par timmarna efter Idun somnat. Men hon somnade aldrig utan istället blev det en skrik- och gråtfest från oss båda och vi somnade totalt utmattade sida vid sida istället. Anton åkte nästan direkt till affären med båda barnen så jag kunde stirra in i en vägg en stund och den lilla stunden hjälper. Man måste få en paus. För mig är det viktigt att hitta praktiska knep och verktyg för att må bra. Ofta får jag testa mig fram vad som funkar. Och någonstans på vägen kanske det något överskattade "tänka positivt" kommer på köpet. En kan alltid hoppas.
