Vilket år det har varit. Det kanske inte är nyår, men det har absolut satts en punkt i veckan. Läsåret sjöngs ut av de gulligaste små nollorna i tisdags. Jag grät inte bara av verser i fel ton och osynkande rörelser, men för kompisarna Algot fått, lärarna han haft och föräldrarna vi lärt känna. Det var inte bara solen som värmde.Det ösregnade den dagen Algot började skolan. Alltså verkligen, hällregn. Medan sommarlovet sprangs in i form av gruppkramar, flygplansrörelser och glädjevrål, så började läsåret med så många böjda små nackar att jag gick därifrån med tårar i ögonen av oro. Våra små fina, älskade barn.Algot kände inte en enda person när han började skolan. Vi vuxna hejade på så gott vi kunde, försökte avdramatisera det hela, men jag insåg snabbt att det är en rätt stor grej att börja skolan. Även för oss föräldrar. Nya barn, nya pedagoger eller bara en sådan liten sak som en ny väg till skolan. Världen gungade, allra mest för Algot, men hela familjen påverkades. Det är ju en otrolig sårbar situation, och någonstans var jag tvungen att säga ”låt mig vara orolig och pyttelite ledsen en stund” till Anton som försökte sätta plåster på. Ett tips från hjärtat, känn känslorna!Kanske är det inte så för alla, och jag vill inte sätta skräck i någon, men ändå säga till er som oroar er för hösten. Ja, vi upplevde det som en delikat tid - och det är okej. För nu kan jag också säga: det blir bra! Barn ÄR anpassningsbara, precis som vi vuxna egentligen, men precis som oss vuxna så tar det tid. Vi började också mitt i en pandemi, ingen fick följa med in (jag har fortfarande knappt varit inne i skolan) och vi tvingades putta ut våra fågelungar ur boet. Jag ser så tydligt vår stora hand på den lilla ryggen, de tunga, motsträviga stegen och vårt ”det blir kul” samtidigt som dörren stängs. Med hjärtat i släptåg.Efter julen märkte jag en skillnad i oss alla. Vi hade släppt förskolan, sa inte fel längre och nu började vi plocka med varandras barn efter hämtning. ”Ska ni med till parken?”. Jag, med social ångest ut i fingerspetsarna, är alltid väldigt obs på att hjälpa Algot framåt i sina relationer. Ibland kanske för mycket, men det är en annan femma. Jag haffade föräldrar på skolgården, bytte nummer, lärde mig barnens namn. Det funkade för oss och Algot. Vi föräldrar lärde också känna varandra första terminen när barnen tvingade oss att stå kvar på skolgården och vinka varje morgon. En lämning tog typ 45 minuter.Nu får vi inte följa med in och absolut inte pussa dem. ”Du kan gå nu” och så trycker han ut mig genom grinden. Och vi föräldrar är tillbaka till det stressiga men bekanta livet med hämtning, lämning och snabba ”god morgon, har ett möte, måste gå”. Tror aldrig stressiga blickar här känts så tryggt och skönt förut. Nu väntar ett långt sommarlov. Fritids visserligen, men där är det mindre regler, vilket är skönt tycker Algot. Det har varit mycket nytt att förhålla sig till helt enkelt. Nytt är ibland (ofta) jobbigt. Men så går nytt över - tills nästa nytt kommer. Som till ettan när bästisen flyttat, en ny pedagog börjat och nya förväntningar fyller klassrummet. Men till alla små fågelungar där ute, och mina egna allra mest. Jag väntar här så länge.Alltid.
