Så kom hon till slut! Vårt lilla söndagsbarn. Jag vet knappt vad jag ska skriva för det känns så självklart. Världens finaste känsla när en tänker efter. När havet är helt spegelblankt. Även fast den här bebisen var som värsta motorbåten, för väl inne på förlossningen var hon ute på två timmar. Och då oroade jag mig ändå påväg in för att de skulle skicka hem oss och att jag var fånig som inte kunde hantera några små värkar. Den här förlossningen var något helt annat än med Algot. Och även om jag vid ett tillfälle på riktigt tänkte "nu dör jag", så var Anton där och fångade mig. Fick mig att hämta luft. Och tillsammans med väldigt fin personal på förlossningen i Malmö blev detta en helt annan erfarenhet och upplevelse. Det finns så mycket att säga om det här med att föda och få barn, jag kommer till det snart, men just nu får det vara för allt är så fridfullt. Som när vi svänger in på vår gård, hemma från BB och Algot säger "nu är vi fyra mamma" och alla tittar förväntansfullt på varandra. Då exploderar livet tyst för sig själv.
