Jag ligger bredvid Idun och låtsas blunda, men jag ser henne mellan mina ögonfransar. Hennes ögon rullar upp och ner, hon försöker kämpa emot natten, hon byter nappen i munnen mot den i handen. Hon borde ha slutat med nappen nu, jag vet. Tänderna, jag vet. Vi ska. Men just nu vill jag bara ligga och lyssna på det lilla pipande som kommer från det lilla lilla hålet jag såg i ena nappen. För en minut sen hoppade hon i sängen, mina barn har aldrig lärt sig att mysa. De gasar tills tanken är tom. Prutt, bajskorv och jag-kan-inte-sova för att i nästa sekund ramla in i sömnen. Hennes kinder är så runda, kroppen så liten, andetagen så tunga. Jag blir ömsöm fascinerad, ömsom avundsjuk på hur avslappnad hon är. Tänk att vi fick henne. Jag älskar verkligen henne. Algot sitter i soffan och snörvlar när jag kommer ut. Pandemiåren kom åt honom också, eller är det skolåren kanske?. Eller så var det mitt skryt över hur jag aldrig vabbade när Algot var liten. Han tjoar något om någon youtuber, frågar om han kan få en dator så han kan game:a och berättar att universum en dag kommer explodera. Till och med min existentiella ångest blir mörkrädd inombords, men jag skakar lugnt på huvudet och säger något om att det behöver vi inte tänka på nu. Han drar handen längs med näsan och lite av snoret fastnar på kinden. Hans kind är smal, man ser hans kindben. De knubbiga bebiskinderna är borta. Ibland går han in i saker för han inte vet hur lång han är. Hans framtänder är stora, fötterna breda och han har en ny kärlek i blicken. Jag blir omsöm tacksam, ömsom vemodig över tiden som är vår. Jag älskar verkligen honom.
