Vi är vid relativt gott mod här hemma. Men sen igen så är vårt liv i dagsläget inte jättepåverkat av omständigheterna. Vi var ändå mest hemma som det var. Men tar väl ändå tillfället i akt att sänka ribban ytterligare. Sovmorgon och paddan hur mycket man vill. Och Algot visar stolt hur han lärt sig tvätta händerna enligt konstens alla regler. I lördags var det strålande sol, helt underbart var det. Gick direkt och stöttade vårt lokala fik för att behålla vettigt kaffe i triangelområdet. Sol, kaffe och två meters avstånd från folk var ett ganska gött upplägg. Vi hittade några bekanta från Algots förskola på lekplatsen. Ända gången jag kan tycka lekplats-livet är ganska härligt. När barnen och de vuxna har varsin att leka med och solen äntligen värmer. Man säger entusiatiskt "ska vi dricka kaffe också?" och timmarna avlöser enkelt varandra. Mmm. Fick dock ett psykbryt på min egen kropp. Kände mig så vansinnigt trött på post-förlossningsversionen. Jag vet, jag vet, jag vet att det bara är två månader sen jag födde och för det mesta är jag ganska ok med det denna gång (annat var det efter jag fick Algot). Och jag försöker ha det som vana att inte prata om min kropp överhuvudtaget, allra minst här inne. Men även jag är barn av min tid, och hur man än vänder och vrider på det så är det ibland jobbigt att allt känns och ser så annorlunda ut. Ibland blir jag så jävla trött på att ingenting passar, allting sitter annorlunda och brösten läcker som en jäkla kran. För mig är det värst, brösten. Degig mage, plattare rumpa och bredare höfter kan jag hantera men jag får en mindre identitetskris av att brösten känns och ser ut som ett liggande (läckande) mjölkpaket. Men sen skärpte jag mig och blev snäll mot mig själv igen. Allt har sin tid, bla bla bla. Köpte glass, det var allt för kallt. Men härligt optimistiskt och alla behövde det. Algot! På sin balanscykel. Som den räddat de senaste par åren, rekommenderar! Och här, när han själv bar upp sin cykel för trappan, så tänkte jag på hur skönt det är att han är så pass stor nu. Många frågar mig hur jag orkar allting med två barn, företag osv. En anledning är exempelvis att det nästan är 5 år mellan mina barn. Algot behöver inte mig på samma sätt som ett mindre barn längre och det gör att energin fördelas på ett annat sätt. Detta är en annan. Just nu sover Idun mycket och bra för att vara en oberäknelig bebis. Och hon är inte speciellt krävande när hon är vaken. Det underlättar kolossalt. Så fort hon sovit stökigt så sjunker livskvalitén. De förhållandevis få stunder hon inte vill ligga själv blir man direkt otroligt låst. Även om allt såklart kan ändras på ett ögonblick är jag sjukt tacksam så länge det varar. Algot var inte ett barn som sov mycket, så vi har den erfarenheter också. Och när paret på lekplatsen blickade mot vår vagn och frågade trött "sover hon fortfarande" så kände jag smärtsamt igen deras tomma blick. Det vi kämpar mest med Algot just nu? Tjatet. Herregud, tjatet. Han tar varenda diskussion. Fascinerande faktiskt. Föräldraskapet har verkligen så många lager i sig.
