Ibland glömmer jag att Idun bara är två år. Hon började förskolan tidigare än Algot, går längre dagar tidigare än Algot och nu har själva förskolan blivit så stor att hon har flyttat upp till stora gruppen tidigare än Algot. Ibland tror jag att även hon glömmer att hon bara är två år. Hon började gå tidigt, prata tidigt. Hon ÄR en större tvååring än vad Algot var. Ofta hittar man henne springandes efter Algot och hans kompisar med andan i halsen "killar vänta på mig". Jag brukar skoja att hennes högsta dröm är att vara sju och kille. Kanske är det därför hon skriker så mycket. Total frustration över att hon inte kommit längre i livet. Vilket får mig att tänk på mig själv och mina totalt oproportionerliga förväntningar på livet just nu. Jag planerar för come back i träningen, ställer till med stor fest och anammar arbetslivet som om vab inte fanns. Istället ramlar jag, från en högre kant än vanligt, skrapar upp knäna och inga plåster verka funka. Jag vill skrika men gråter och passar på att kasta mig själv under bilen. Varför orkar jag inte mer? Varför är jag så dålig? Blir lurad av folk på Instagram (jag lurar säker också på vissa sätt, men nu håller vi denna tråden) som har ett barn, stora barn, andra barn, annat jobb, olika liv. Känner att jag måste springa fortare, trots att allt gör ont. Igår på en föreläsningar pratade en av talarna om bristerna i Artificiell Intelligens och AIs begränsningar. Oerhört förenklat pratade hon om hur AI inte upptäcker växter och grönområden som inte frodas eftersom algoritmerna matas och tränas av bilder från exempelvis Flickr - där allt alltid blommar. Så AI har inte lärt sig hur en vissen blomma ser ut och kan därför inte identifiera den. Tänkte det var talande för så mycket annat också. Denna vecka när livet inte helt gick ihop (förutom på Instagram story) och orken och tiden tog slut fortare än själva veckan, fick jag programmera om mig själv. Eller i alla fall försöka. Anton hjälpte mig, det är oerhört svårt att göra själv. För kontentan är att Idun är liten. Kanske blir jag förvirrad för att det är så längesen Algot är liten, eller så är det någon konstig tankevurpa att jag borde kunna detta eftersom Idun är andra barnet. Eller att jag borde kunna hantera det bättre just för att Algot är så pass mycket större. Jag vet inte varför jag fastnar så lätt i samma tankebanor.Men jag vet att livet inte är Flickr.
