[caption id="attachment_2147373798" align="alignnone" width="1200"] Källa: här[/caption] Jag vill skriva något vettigt men så står det still i mitt huvud. Jag tänker på alla timmar i terapi där vi pratat om att jag ska lära mig säga till innan jag kraschlandar så jag ska slippa kraschlanda. Har haft händerna på magen och försökt berätta hur det känns i kroppen när jag blir stressad. Programmera om hjärnan och känna igen tecken. När jag sökte vård för mina sömnproblem när Algot var bebis kunde jag inte ens sätta ord på hjärtklappningen. Jag visste bara att det kändes obehagligt när bröstkorgen studsade så hårt mot madrassen när jag försökte somna på mage. Tyvärr blir jag inte alltid nödvändigtvis stressad av ett hektiskt schema. Det har jag i alla fall lärt mig sen Algot. Det är idag enkelt att tömma schemat. Jag lovade mig själv att göra annorlunda denna gång. Jag minns hur jag skrev upp mig på både fyra och fem olika mammaträningar, jag hade något varje dag. Hur jag plågade mig och en sovande Algot upp från sängen för att stå på darriga ben på en gymnastikmatta. Det gjorde jag 5 dagar i veckan. Det har jag absolut inte gjort denna gång. Jag går knappt promenader. Men så finns den andra stressen. Det har alltid varit så men jag har inte alltid förstått det eller kunnat sätta ord på det. En mer diffus stress. Jag behöver vara själv jättemycket. Innan jag och Anton gick i parterapi bråkade vi mycket om det "vill du inte vara med mig? Med Algot?" och Anton kunde bli, med rätta, sur när jag lurade till mig ensamtid. Istället för att säga det rakt ut. I terapi lärare vi oss båda förstå den andra. Jag lärde mig säga rakt ut vad jag behöver och Anton lärde sig lyssna utan att lägga värdering i det. Men då hade vi bara ett barn och ett som dessutom började bli ganska stor. Jag visste att ett till barn, ännu en bebis, skulle bli påfrestande. Men glömde att det kommer smygandes. Precis som skammen. "Orkar du inte ens vara med din bebis", "Anton är också trött", "Alla har det såhär och Idun är till och med en snäll bebis och du gnäller ändå", viskas det tyst i mitt huvud. Kommer på att be om ursäkt när jag vill göra något annat och försöker kompensera utan att någon bett mig: "jag kan ha henne hela natten om du kan ha henne nu medan jag jobbar". Säger tack och förlåt. Som att jag har en mammaskuld att betala av. Så jag säger inget, står ut med att huvudvärken avlöser varandra och att kroppen värker. Jag tror inte ens jag märker det själv, för trots alla timmar i terapi är det som att ett visst beteende sitter i kroppen. Som en permanent muskelskada. Men sen sprider det sig till min sinnesstämning. Det är alltid då jag märker det. Jag kan ignorera kroppen ganska länge men när det blir mörkt uppe i huvudet vet jag att jag gått för långt. Helt plötsligt är jag ful, tjock, dålig på mitt jobb, en egoistisk mamma, misslyckad, oälskbar, ivägen. Det går så snabbt och till sist kraschlandar en gång till och får börja om en gång till. Sitter med händerna på magen igen, berättar hur det känns och gråter när jag berättar att jag skäms när jag ibland tycker livet som mamma är så himla svårt.
