Jag har haft en så himla bra dag idag, jag har verkligen det. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att jag jagar mitt eget liv. I perioder har jag samma mantra som till en bebis, "det är bara en period, det går över". Nästan så jag undrar när någon ska installera en app till mig? Hade älskat att få notiser om livet just nu: "Nu närmar du dig slutet av ditt 35:e år och upptäcker nya nyanser i världen. Med nya kunskaper och nya omständigheter så uppstår nya känslor. Ingen konstigt, men det kan såklart vara påfrestande för hela familjen. Tecken på detta utvecklingssprång kan vara: extra trötthet, behov av närhet och ett extra behov av att bli omhändertagen".Jag längtar så oerhört mycket efter tid till mig själv. Jag längtar efter att slösa med min tid. Kasta energi efter folk, snarare än snegla misstroget på dem när de vill mig något. Som om dom gör inbrott mitt i natten. Till en ny person i mitt liv sa jag "hoppas du orka lära känna om mig om ett år eller två, för du får inte den bästa versionen av mig just nu, jag är så jävla trött". Det positiva sidan med tvåbarnschocken är att man ger upp all form av spel. Det är rått, ärligt och, as life is, inte alltid så vackert.Jag har träffat så extremt kompetenta människor idag. På jobbet, i möten, över en lunch. Alltså, imponerande inspirerande kompetenta med-människor och kollegor. Jag vill egentligen stanna och prata resten av eftermiddagen på ett möte, men jag har nästa grej inplanerad timmen därpå. Till nästa underbara kompetenta person visserligen . Vi pratar i en timme om kläder, färger och vad det betytt för mig. Det kommer nog i en tidning om ett par veckor eller så. Det är underbart kul. Jag får lov att berätta och hon lyssnar. Så enkelt, men vilken grej! Men jag har bara ätit ett litet chokladägg sen lunch, som var en nudelsoppa, så jag klunkar i mig Fun Light Iste som om lägenheten vore en öde ö och hoppas att jag ger mening någonstans i mitt svammel.Antagligen är det mitt "jag tror jag dör nu"-sms som gör att Anton hämtar båda barnen. Jag får bilder från Far i Hatten där de äter dyr pizza och videosar när barnen snurrar i en gunga och tjuter av förtjusning. Jag svarar att jag känner mig lycklig, tröstad och avundsjuk över att de har det så mysigt. Tar extra varmt vatten i badkaret och hetsläser min bok. Det tar tid innan stressen klingar av.Men ni, nu hör jag Idun utanför fönstret, hon leker lejon. Om två minuter vältrar dom in genom dörren. Jag som ville hinna skriva en slutknorr, men jag måste skynda mig. Ser Idun datorn, tar hon den och krossar den. ”Min YoTåb”. Ännu ett tecken på detta utvecklingssprång: jämn ström av stress och otillräcklighet. Bara ungefär 104 veckor kvar, ish.Tack för ni tar hand om mig.
