Jag har på mig en jumpsuit hela dagen. Den är så krånglig att ta av varje gång jag ska kissa att jag långsamt utvecklar någon form av nackspärr. Men jag vill så gärna vara en person med en cool, rosa jumpsuit att jag envisas med att ha på den. När jag kommer hem kan jag knappt röra nacken. Det är måndag och jag vaknar upp med samma nacke som dagen innen. Stel skit alltså. Går ofrivilligt upp kl 05, klär på mig och cyklar till jobbet. Känner huvudvärken latent hela dagen. Kommer hem och umgås med min skugga hela eftermiddagen och kvällen. Idun alltså. Jag tar panodil, jag dricker en cola, jag hetsäter någon lufttorkad korv och fyller munnen med gamla chips. De är lite sega. Scrollar Instagram och undrar hur xxx orkat gå ner så mycket i vikt. Jag vet, tabu, egentligen bryr jag mig inte om smalheten (bara när jag har pms) men jag är genuint fascinerad - förbryllad - förundrad- hur xxxx orkar träna. Jag vill verkligen träna igen, jag vill det, men jag orkar inte. Så jag äter i princip det jag hittar för att må bättre istället.Den dagen jag tog på min nackspärr till outfit var det morsdag. Det var säkert därför jag kände ett okontrollerat behov av att känna mig cool. Fan va jag ångrar den outfiten nu. Hela morgonen gick jag dessutom muttrandes runt i lägenheten (pre-outfit), innan jag gav mig av på en pressvisning i Helsingborg för jobbets räkning. Igen försökte jag vara cool. Den där coola, urbana människan som tycker mors dag är ett påhitt när ingen inom husets fyra väggar sa eller gjorde något. "Äh". Men som en kompis till min nackspärr finns trötta, lilla Christin (som min psykolog hade uttryckt det. En gång slutade jag gå i terapi för jag orkade inte höra om "lilla" Christin en enda gång till) som längtar något infernaliskt efter att bli omhändertagen. Sedd. Visar sig också att lilla Christin är ganska stark när hon smäller dörren bakom sig och vrålar något i stil med "till och med Helsingborg Stad skämmer bort mig mer".Idag är det dagen efter. Nu kan vi sänka näven igen, nu dröjer det ett helt år tills mors dag igen. Jag har läst alla möjliga varianter på föräldraskapet det senaste dygnet. Den som längtar, den som inte gör det, den som sörjer, den som fixar, kämpar och den som är trött. Alla med samma längtan: att det som finns inom dem ska få plats, få synas och höras. Och det är väl där vi möts, oavsett dag. Jag vet att jag i alla fall känner mig mer normal där, tillsammans.Missförstå mig rätt, varje dag (helt seriöst - varje dag) tittar jag intensivt på mina barn och känner en djup, djup kärlek. Jag gör verkligen det. Men vissa dagar har jag helt enkelt nackspärr och jag gråter av sömnbrist. Och jag blir förbannad på de oerhört seglivade könsrollerna.Men allt ryms, alla dagar, för alla människor, på olika sätt. Och alla behöver vi, from time to time, någon som tittar på en och säger;tack.
