Sommaren går sin stilla gång. Lugn och härlig på vissa sätt, och på andra sätt blåser det upp till storm. Hur livet ser ut efter man fått barn kan se så himla olika ut och man kan berätta om det på helt olika sätt. Jag mår bra ibland och jag mår sämre ibland. Just nu är det lite sämre, även om allt är så fint och somrigt samtidigt. Jag förstår att det kan bli motstridigt, dubbla budskap. Det blir det även för mig, tankarna slåss även i mitt huvud. Det är svårt att skriva en blogg när man mår sämre eftersom man helt enkelt är mer skör och man famlar i sina egna känslor. Hur får man ner allt som känns på svart och vitt när allt känns så flyktigt att jag inte ens hinner förstå själv. Jag funderar mycket på hur man visar båda sidorna på ett mångfacetterat sätt. Att ta en bild på en bukett blommor är enkelt, att berätta om sina känslor är svårare. Definitivt läskigare. Men jag tycker det är viktigt, det är alltid därför jag skrivit. Men ibland tar det en minut innan man samlat tankarna. Ibland tänker jag att under det första året så är det nog inte bara barnet som lär sig mycket. Ibland skäms jag för att jag inte återhämtar mig fortare, även om jag minns att det var såhär efter Algot också. Efter mina förlossningar har jag känt mig euforisk. Det har hålla i flera veckor, månader till och med. Allting har varit fantastisk, jag har haft massvis av energi och rört mig framåt med dubbla steg och känt mig hög på livet. Nu är både Idun och sömnbristen ett halvår gammal, den ena lite mer charmig än den andra, och vardagen går sin stilla gång. Men samtidigt som att Idun ramlar på plats så är det som att jag blir jättejättejättetrött och i det avstannar allt. Men kanske är det precis det sommaren är till för.
