En gång sa en person till mig "om du får ett andra barn så kommer du tvingas till att acceptera familjelivet". Jag skakade på huvudet och sa att hen hade fel. Kanske var det för att jag fick Algot relativt ung som gjorde att det ibland kändes som jag hade en rebell i kroppen som svingade sig från kristallkrona till kristallkrona. Jag var rädd för att nudda marken. Den verkade så slät och tråkig. Sen gick fem innehållsrika år. Och i det fick jag ett barn till som har hunnit bli åtta månader. Jag vaknar helt plötsligt upp en dag och förstår vad den personen från förr kanske menade. Just nu får familjen (och jobb) stora delar av mitt liv. Marginalerna har krympt så mycket, till nästan obefintliga, att det går av sig själv. Min kapaciteten tar slut varje dag, ofta innan dagen är slut. Ibland saknar jag hur det var innan, ibland oroar jag mig för att det alltid kommer vara såhär men desto oftare står jag still. För att jag vet att tiden inte gör det. Det känns som att jag tar av Algots pyjamas och sätter på den igen inom loppet av fem minuter. Är det verkligen torsdag igen? Klockan är snart nio på kvällen. Jag gick upp från sängen kl 06.30. Hjärnan vaknade kl 05. Jag har fötterna på marken nu. Ibland är den så rak och trist som jag trodde, ibland slirar vi fram och skär av kurvorna med ett vrål. Men den största tjusningen med att ha landat är nog ändå insikten om att marken aldrig tar slut.
