[gallery columns="2" size="full" ids="2147374718,2147374720,2147374717,2147374719"] Vi går till stranden fast jag inte riktigt känner för det. Igår stannade jag och Idun inne hela dagen, jag sa att det var för Idun men det var lika mycket för min skull. Med några fina men väldigt sociala dagar bakom mig behövde jag låsa om mig. Det är frustrerande men jag gör det för jag vet att jag kommer må riktigt dåligt snabbt annars. Men så är det över 30 grader igen och familjen kokar så vi går ut. Det är det med barn - på gott och ont - man är i ständig rörelse. Det är skönt ibland för en halvkass dag kan snabbt bli bra när man väl kommer ut, men en halvkass dag kan också bli riktigt riktigt dålig om ens egna behov blir förbisedda för länge. Idag var någonstans mittemellan. Jag var tjurig men ändå vid gott mod. Vi äter korv och badar. Idun hittar Algots gamla smakis och sitter still i 15 minuter när hon sörplar det sista av saften. Jag borde antagligen ta den ifrån henne men jag behöver verkligen att hon sitter still en liten stund. Mina cykelbyxor gick sönder påväg ner till stranden så jag världens brännsår på insidan av låret. Samtidigt som jag får en fläck på min klänning för jag har fått min första mens efter Idun och jag har tydligen helt glömt hur man gör. Lägenheten kokar när vi kommer hem, jag smörjer Iduns rumpsalva på låren och lägger mig som om jag ska föda barn igen i sängen. Skavet svider orimligt mycket. Min kropp känns så bökig. Fönstret står på vid gavel och Algot springer runt naken på gården i lila foppatofflor och en rött pannband medan han leker med sin kompis Jacob. Jacob bor granne med oss och igår åt Algot 10 köttbullar på 2 minuter och innan han tuggat klart reser han sig och säger i farten "jag springer ner och leker med Jacob igen". Jag, Anton och Idun satt kvar vid middagsbordet. Jag fångar ögonblicket och njuter när jag hör dörren gå igen. Han känns så stor och fri. Jag trodde aldrig att livet i stan skulle kunna bli så bra med barn. Det är som rumpsalva fast för själen.
