Nej, helst inte, tack. Det verkar så jobbigt att inte ha något att skylla på. Sa ingen någonsin. Idag sa jag i vår terapi "jag älskar att ha energi, det är så extremt jävla härligt att orka saker". Och jag menar verkligen det. Att inte gå på knäna energimässigt är sån himla livskvalité. När jag satt och grät på vårdcentralen då för ett år sen och läkaren ställde kontrollfrågor som "har du någonsin självmordstankar", svarade jag hundra procent genomärligt: "Nej aldrig, jag älskar att leva". Men då var jag ändå väldigt ledsen och nu är jag ändå väldigt trött. Men kanske försöker Iduns hörntänder att döda mig. Hon vaknar tusen gånger om nätterna och gråter "aj aj aj aj". Till sist ligger vi istället hjässa mot hjässa i vår säng. Min strategi för att hon inte ska ta över hela sängen är att lägga mig lika mycket på tvären som hon gör. Idun är också extremt mammig för tillfället. Jag skäms lite för hur jobbigt jag tycker det är. När hon är själv med Anton kan hon gå in självmant på Algots rum och börja leka med något själv. Med mig står hon och gråter vid mina fötter tills jag plockar upp henne. Så idag har mest handlat att klara av dagen. I terapin skrev vi en lista vad vi kan göra för att "komma igenom dagen", saker vi kan göra mer av och saker vi kan göra mindre av. På ett sätt känns det helt banalt att betala 1400kr för en lista som egentligen är självklar. Men det hjälper oss att starta motor till den där helikoptern man behöver så ibland. Utsikten ska tydligen vara magnifik med lite distans. Längtar tills vi är framme.
