Jag missar solnedgångar när jag ligger i ett mörklagt rum för att Idun ska sova. Jag med för den delen. Vi tvärbromsar bilen, ställer in en utflykt och vänder när Algots ena kompis vill leka. Danmark öppnar gränserna 6 dagar för sent och jag saknar min familj. Men Idun är glad i sängen och trycker sitt ansikte kärleksfullt mot mitt, Algot leker med sin kompis i nästan sju timmar och vi äter pizza med föräldrarna, tar till och med ett glas vin. Vi svänger inom Hemköp på vägen hem, handlar frukost och varsin glass fast kl nästan är nio på kvällen. Jag håller Algot i handen och han frågar plötsligt om det är farligt att dö. Han är mitt i den brinnande åldern. Tidigare samma dag har jag legat utslagen i tårar för jag har så svårt att hantera alla känslor som det innebär att få barn men jag svarar säkert att det inte är farligt och att det dröjer jättejättejättelänge tills dess. Han funderar och säger "men jag vill inte för då kommer jag inte se någonting". Stora frågor fyller vår sommarkväll. Inombords faller jag för vad svarar man på det när man själv är så rädd för det att man ibland vaknar i panikångest på nätterna. När jag berättade för en vän om hur jag känner, att det känns så oerhört stort när man fått barn, så nickar hon och säger "så är det, döden flyttar in när man får barn". Det känns skönt att någon förstår. Jag och Algot pratar en stund om det men på ett sätt som om vi pratar om att han inte vill äta broccoli till middag. Algot verkar nöjd med var jag svarar och mitt i en mening hittar han en nyckelpiga på marken och sen pratar vi om något annat. Så som det är med barn. Jag går fram till Anton, sätter ansiktet i hans armhåla och gråter lite. Vi äter upp vår glass. Sen somnar jag utmattad bredvid Idun samtidigt som Instagram fylls av sommarens hittills vackraste solnedgång. Men utan att någon sett det så var vår kväll minst lika stor.
