Idag fyller Idun två år. Hon firar jubileum med corona-viruset! Hon kommer för alltid höra att hon "föddes samma år som Corona bröt ut", på samma sätt som Anton fått höra att han föddes det året Palme sköts. Två olika men historiska år. Och historisk, det är hon i sig själv, min lilla tornado. Idun är, på många sätt, sin raka motsats till Algot. Om föräldraskapet i allmänhet överrumplade mig med Algot, så har livet med Idun i synnerhet verkligen utmanat mig. När någon frågar mig om hur det var att få andra barnet så är svaret aldrig ett självklart bra eller dåligt. Algot var enkel, medan jag var svår. Idun är svår medan jag är enkel. Jag mår alltså personligen extremt mycket bättre, vilket gör livet både lättare och roligare. Idun är ett mer utmanande barn, vilket gör livet både svårare och jobbigare. Det är som att vi bytt plats och jag inte hjälpa att känna att det finns en mening med det. Att det blev så precis när det blev det. Det är kroppsligt, praktiskt och logistiskt jobbigare med två barn, jag ska inte ljuga. Men alltså, jag trodde faktiskt aldrig att livet samtidigt skulle bli så här generöst och självklart. Idun får hela familjen att skratta flera gånger om dagen. Hon är stark, envis, intensiv och rolig. Hon kramar, tjoar, skriker och sjunger. Slåss och slår sig. I mina mörkaste stunder har farhågorna av tvåbarnslivet känts överväldigande. Jag har gråtit mig själv till sömns och tänkt att jag inte orkar mer. Men dagligen känner jag också en urkraft, och en tacksamhet att Idun kom in i vår familj. "Tänk att vi fick henne", säger jag flera gånger om dagen ibland. Idun, mitt älskade januaribarn, tack för att du finns.
