❤ Att vara mitt i sommaren och mitt småbarnsåren tar sin tid. Ibland är jag så trött på kvällarna att jag oroar mig för hur jag någonsin ska orka göra något annat i livet än just detta. Huvudet vet att det inte är för evigt men känslorna i kroppen är så intensiva att det är svårt för huvudet att få plats. ❤ Idun tar mer och mer tid ju mer sin egen hon blir. Dagarna går så fort ibland att jag varje kväll blir förbluffad att det är dags att lägga sig igen. Det känns som jag lever en sommarediton av måndag hela veckan. Idun sitter och tar sig fram om hon vill ha något. Vi har plockat bort babygymet och jag har slutat amma. Världen stannade 2020 men i Idun springer livet fram. ❤ Mina kvällar denna sommaren består mest av läggning. Jag har sett en solnedgång. Igår låg jag mellan barnen i min och Antons säng för jag orkade inte springa fram och tillbaka eller bompa upp och ner mer. Anton var ute med en vän. Barnen lekte tittu och kiknade av skratt. Det ljudet är som inget annat i den här världen, hur trött man än är. Alla andra stunder snurrar runt denna. Jag vet och känner det. Hade jag varit mina barn hade såna ögonblick varit tillräcklig för resten av livet. Men man är ju mer, även om dom stunderna ekar i mig i någon form av evighet och är byggklossar i mina barn. ❤ Jag googlar framfall och luft i snippan och är fortfarande så otroligt rädd att kroppen ska vara sönder. Att återhämta sig från en andra graviditet har helt klart varit tuffare. Kanske för att jag låter mig känna det också. Med Algot satt jag tyst och fint, nickade och log. Jag minns ett sms jag fick av en vän denna gång "gå och kolla dig en extra gång. Boka tid nu". Hon hade nämligen stått ut trots väldiga smärtor efter hennes förlossning. Man vill ju inte verka gnällig. Vid återbesöket visade sig att hennes stygn gått upp efter förlossningen. Hennes sms var en kärleksförklaring till mig, till henne själv och alla kvinnor egentligen. En påminnelse om hur viktigt det är att våga vara gnällig. Ta plats. ❤ Vi har kompisar på besök med barn i Algots ålder. Vi äter lunch och när barnen frågar vad det blir till mat och vi svarar "korv" brister dom ut i ett "inte nuuuuu igen. Vi äter bara korv korv korv korv korv korv korv". Jag kan inte låta bli att skratta och ger en armbågskram till föräldrarna. Det är fint att se sig själv i andra föräldrar. Tack gode gud att det inte bara är vi som kämpar på sommaren och tar oss fram med... korv. ❤ Jag och Anton konstaterar att semesterkänslan uteblev lite denna sommaren, det känns mest som vi är föräldralediga. Inte så pjåkigt det heller, men alla vet ju vid det här laget att föräldraledighet är fel benämning på en ganska intensiv jobbperiod i livet. I morse lutade jag mig fram i gäspning och sa "tänk när dom båda kan sitta i soffan med varsin iPad". Och så skrattar jag för mig själv för jag tänker på det där skämtet om att vi borde ändra Iduns stavning till iDun. Ett internt skämt men såna små ögonblick som finns och ger energi. ❤ Tre veckor kvar av sommarlovet sen tar en ny tid vid igen. Hoppas jag ska känna mig mindre splittrad. Det känns som jag kastat massa stenar och tittar på ringarna som sprider sig tvärs över havet.
