Det är sant som de säger. Man får helt olika barn. Innan vi fick barn var jag fascinerad över hur syskon kunde växa upp och bli så olika, trots att de kom från samma familj. En naiv tanke, att föräldrarna är de enda som påverkar hur en människa blir. Det är den största lättnaden och den största frustrationen i föräldraskapet: den stundvis totala maktlösheten. Med Idun har det, mycket på grund av pandemin, blivit så tydligt att hennes första år blev radikalt annorlunda än Algots. Men jag ska inte skylla allt på pandemin, jag och Anton är annorlunda också. Vi är äldre - på gott och ont. Mer erfarenhet i bagaget men mer att göra på jobbet exempelvis. Vi var lediga mer med Algot. Men sen igen så har Idun också Algot. Idun har inget hörselproblem, Idun började prata tidigt och Idun har ett redan etablerat sammanhang. Hon föddes på lekplatsen. Idun skriker, retas, säger ifrån, busar och skojar. Idun är också extremt mammig. Det är en annan slags mammigt, ännu mer intensiv än den jag upplevde med Algot. Antagligen är det en mix av allting som gör att hon tror att hon fortfarande måste sitta fast i mig för att överleva. Men under hela mitt föräldraskap har jag brottats med mitt behov att vara själv och Idun har skapat en ny och egen hinderbana. Jag ramlar och snubblar hutlöst flera gånger om dagen. "Well, you can't judge before you're have children of your own", hörde jag en tjej säga i kön på flygplatsen. Jag såg dem i ögonvrån och visste att de syftade på mig. Antagligen hade hennes kompisar påpekat att Idun inte var det bästa sällskapet i kön, men framför allt, att hon grät och skrek efter mig medan Anton höll henne i famnen. Med armarna utsträckta och med tårarna rullande ner för kinden på Iduns runda kinder, så förstår jag att jag såg kall och hård ut. De dömde mig. Jag hade så otroligt ont i mitt bäcken den dagen, för jag burit Idun så mycket det senaste veckorna. Min kropp är fortfarande svag, trots Idun snart är två. Ibland ser jag fortfarande gravid ut, när jag vilar all tyngd på min svank. Jag kommer på mig själv att skämmas för att jag inte är i form än. Min t-shirt var blöt av svett för Idun aldrig lämnat min famn på hela turen hem. Jag hade huvudvärk pga hennes förkylning vandrat över till mig. Jag kände mig tom när Idun grät. Min kropp stod upp, min ena hand höll våra pass och den andra sköt vagnen med vårt bagage framför mig, som en robot. För inombords föll jag. Jag flöt ute i rymden och visste inte hur jag skulle ta mig tillbaka. Som om i trans vaknade jag upp av ett "we don't know what motherhood is like". Jag får ögonkontakt med tjejen, men måste titta ner för att inte börja gråta. Av total utmattning men också av den varma känslan av att bli tagen i försvar. Som om jag stod utelämnad på en skolgård första dagen i skolan, och en av de coola tjejerna ställde sig framför mig och sa till de som skrek skällsord mot mig. Jag gråter fortfarande när Idun inte släpper mig och ylar plågsamt "snälla Idun, släpp". Jag svettas bort sminket när Anton försöker byta blöja på hennes fast hon håller i mina ben. Jag vill så gärna gå till jobbet någorlunda samlad, så jag stryker bort svettglansen med puderborsten. Jag smyger på tå när jag ska gå på toalettet och inte vill att Idun ska få syn på mig. Och ibland ger jag upp, lägger mig tungt på soffan, och låter hennes härja fritt. Och så fortsätter vi nog ett tag till. Utan att lägga någon värdering i det. Men står upp för nästa mamma som behöver det.
