Jag har ett supersocialt jobb kvar för i år. Ett sånt jobb som gör att man älskar frilanslivet och varför det är okej att tycka det är jobbigt när någon frågar vad man jobbar med. Det är alltid lite bökigt att förklara att man konsultar relativt stora bolag inom digital marknadsföring samtidigt som man dagen därpå... ska styla en julgran på ett hotell och bjuda in till ett julmingel. Vilket är det jag ska göra imorgon! Men efter det vill jag krypa in i julens kokong. Helt ärligt så tar vardagen extremt mycket tid just nu. Det är syltmackor, snoriga näsor och tv-spel-tjat. Och en ömtålig själ bredvid, men jag antar att det är så när man står med ett ben i något gammalt och ett i något nytt. Förra veckan försvann i ett virrvarr av eufori och "vad har vi gjort" när vi helt plötsligt stod med signerade papper till en ny lägenhet. För "helt plötsligt" var verkligen känslan, även om det varit a long time coming. När Algot föddes sa vi "vi kan i alla fall bo här tills han är tre, sen får vi nog flytta". Han fyller 7 år en månad efter att vi faktiskt flyttar. Och när vi meddelande vår mäklare att vi köpt en ny och att vår var redo att läggas ut tjoade hon "hurra, trodde aldrig jag skulle få sälja den". Typ. När hon fick uppdraget var Idun bara några månader gammal, och i januari fyller hon 2 år. Så ni förstår, en ovanligt lång process. Vi fotade till och med vår lägenhet i somras, bara för att vara förberedda. Så om en vecka läggs vår lägenhet ut på Hemnet. Tell your friends att världens bästa lägenhet snart är till salu! Det har verkligen varit en kärlekshistoria. Tänker att vi måste promenera ner längs memory lane innan vi stänger dörren för gott. Och kanske prata om färgvalen och inredningen till nästa som surrar i mitt huvud om nätterna.
