- I samarbete med Rebel Walls - Jag är 19 år när jag köper min första lägenhet. Ska strax fylla 20 när jag ska flytta in i samma lägenhet med min pojkvän. Jag har en moodboard fylld med beiga stolar och ett kritvitt kök. Jag dagdrömmer om parmiddagar i skenet av fladdrande stearinljus. Jag hinner precis fylla år innan jag blir dumpad. Bedragen. Jag står ensam i min nya lägenheten med ingen el och fula plastgolv. Det känns som det regnar inomhus. Inombords. Det beiga ser helt plötsligt smutsigt ut. Jag gråter, går ut och låser dörren. Bor hos en vän och slickar mina sår. Det dröjer 1,5 månad till jag låser upp igen. Med mig har jag fyra knallrosa plaststolar, rosa gardiner, rosa kuddar. Jag spraymålar mitt kök svart. Kavlar upp armarna och tänker att jag är ta mig tusan allt annat än beige. Jag gör alla inrednings-misstag som jag lärt mig att man absolut inte får göra. Jag har exempelvis en röd kökslampa till mina rosa stolar. Och jag minns speciellt en gång när min mormor är på besök och min mamma nervöst frågar henne: - Visst är det fint som Christin inrett? Coolt? Mormor är skoningslös. Tittar frågandes på lampan. Smeker dom hårda stolarna med handen. - Nej. Det tycker jag inte. Jag kan inte låta bli att skratta. För första gången i mitt liv så tar jag inte illa vid mig. För jag vet att det här är jag. Att det finns en kraft i färgen rosa och något att vinna i att bryta gamla regler. Det kommande året fyller jag min lilla rosa 1:a med kompisar, fester och livslånga minnen. Jag sätter ihop mig själv igen. Blir någon istället för någons. Det ekar fortfarande därifrån. Den lägenheten gjorde avtryck i oss alla. Efter ett tag träffar jag min nuvarande man, Anton. Det är snart tio år sen som vi vaknar den morgonen och han går upp för ta ett glas vatten. Staplar sig ut till köket, kommer tillbaka med det vilda håret och står sömndrucken i dörröppningen. - Här är verkligen rosa, säger han och sväljer hårt. Men jag ser det på honom. I hans ögon. Han älskar rosa. Det ögonblicket finns överallt där vi bor idag. Vår älskade lägenhet. Han kallar mig galen ibland och är stundvis också lite orolig över vad andra ska tycka. Men för varje gång han undrar det köper jag en ny rosa sak. Matchar det gärna med något spräckligt orange. Manifesterar. Var din egen, inte någon annans. Våga vara djärv. Även om det bara är i inredningen. Det kanske börjar där? I vissa rum har jag haft en tydlig vision. Som tapeten i vår hall. Det tog en vecka att övertala Anton. Och han som hjälpte oss ta ner den gamla och sätta upp den nya kallade den ”ful”. Ful kan du vara själv, tänkte jag. Idag är den tapeten en del av lägenhetens själ. Och varje gång jag går förbi den tänker jag på den gången med Mormor. Vet att en del av henne hade varit stolt över att jag vågar gå min egen väg. I andra rum har jag låtit det ta tid. Trevat mig fram. Även om allt inte blivit rätt så har jag alltid valt mina grejer med omsorg. Så om det blivit fel i mitt hem så har det enkelt kunnat bli rätt i någon annans. Bra grejer har nästan alltid ett bra andrahandsvärde. Det tog längre tid i vardagsrummet för ibland är det jobbigt att stå på sig hela tiden. Att stå övertygad i sina egna idéer samtidigt som livet susar. Det är också okej. Låt det ta tid. I vardagsrummet har vi idag vita väggar som bas. Färgklickar här och där. Klassiskt och ett bra sätt att börja på. En gång i tiden var soffan grå. Sen blev den blå. Minns när vi köpte mattan. Det var Anton som hittade den och skrek euforiskt tvärs över butiken ”kolla här Christin”. Minns hur folk tittade på oss när vi bar hem den genom stan. Jag vet att det bara är en färg. Men jag kände mig stolt. Det är okej att inte orka förändra allt på en gång. Min rosa resa började för tio år sen. Då var jag en ovanlig sort. Men tiderna ändras, tack lov (även om min mormor var underbar). Rosa är inte längre så dumt. Tillför faktiskt en extra dimension - även om det bara är inredning. Rebel Walls har precis släppt en tapetkollektion helt i det rosa namnet för den rosa månaden - Dusty Pink som består av nio modiga tapeter. Hade jag inte varit så himla lat hade jag målat eller tapetserat över våra väggar för länge sen. För jag är inte längre beige. Jag har lärt mig att det är okej att vara fel - eller nej - att det inte finns några fel. Att man kan hitta kraft i en färg. Eller i en pryl. Att en tapet ibland är mer än så. För att det kan finnas något värdefullt i att förankra sitt jäkla anammar i något. Men samtidigt kunna luta sig tillbaka, känna sig trygg i att det bara är en tapet. Världen går inte under, men har man tur så kanske man växer lite som person. Eller bara har kul. Det räcker också. Jag valde Mixed Memories från Rebel Walls Dusty Pink kollektion. Jag ville plocka upp färgerna i vår nuvarande inredning utan att nödvändigtvis matcha för mycket. Jag brukar säga till min mamma att för matchat är tråkigt, även om hon är svårlärd. Hon har fortfarande samma färg på strumporna som på hennes byxor. Ni fattar. I alla fall. Jag vill att vårt hem ska innehålla alla delar av min personlighet. Man tillskrivs många saker där ute i världen. Så är det ju och tar lång tid att förändra. Men i mitt hem vill jag inte känna mig för stor. Eller för mycket. Hemma är en plats där jag vågar allt. Och när jag visar Anton dessa fina efterbilder, hur vårt vardagsrum skulle kunna se ut med en tapet, och det första han säger är ”oj” så kastas jag tillbaka till den gången för tio år sen. Allt känns glasklart. Jag är fortfarande på rätt spår. Det finns såklart ett par saker att tänka på som kan tillföra något extra i en inredning. Om man vill. Mixa olika material. Former. Det är lätt att automatiskt inreda längs med väggarna exempelvis- tro mig! Jag har precis (äntligen!) övertalat Anton till ett nytt soffbord som inte är avlångt utan runt. Ha en sittpuff eller kuddar på golvet som bryter av. En tavla med något stort motiv på spräcklig vägg. Inspireras av fler olika stilar. Stirra dig inte blind på en. Olika nyanser av samma färg kan binda ihop olika mönster till en självklar helhet. Finns massor av olika knep hit och dit. Men mitt bästa råd är ändå. Släpp alla regler. Titta inte för mycket över axeln. Du bestämmer. Ingen annan.
