Väntar ni en flicka denna gång, eller? frågar en bekant lite på skoj när jag berättar om haveriet i våras när jag blev inlagd på sjukhus, där läkarna trodde att mina nässelutslag kunde bero på hormonomslaget från inte gravid till gravid. Denna graviditet har alltså varit ganska olik den från när jag väntade Algot. Andra symptom, annan intensitet, andra krämpor. Kan beror på livet, att det är min andra graviditet men kan bero på att det antagligen faktiskt bor ett litet flickebarn där inne. Med några hemska besked runt omkring mig just då om bebisar i magen som inte mådde bra, gick jag in till vårt rutinultraljud med värsta svettningarna och pratade så mycket att ingen annan fick ett syl i vädret, för jag var så extremt orolig och nervös att jag blev helt chockad själv av min egen reaktion. Men så var barnmorskan så fin, omtänksam och varsam där vi låg och tittade på bebisen och förklarade och visade att allt såg bra ut. Tacksamheten i den utandningen alltså. Och i det vågade vi hoppa in i nästa fundering; vem är det? Så då visade barnmorskan det också. Och även om bebisen låg lite som den ville så verkar det som att det troligast är en liten flicka. Inte lika säker som annars sa hon, men vi har sagt att blir det tvärtom så får det bli ett fint litet partytrick vid förlossningen. Man har ändå ingen kontroll på något i detta tillstånd. Men som det verkar blir vi två av varje i den här familjen. Och Algot har redan bestämt vad hon ska heta: kattpojken.
