Jag har kollat på denna bild typ en miljon gånger. Det tar emot att skriva för det känns patetiskt. Varit nära att publicera den på Instagram flera gånger, men låtit bli, för jag... fan nu säger jag det bara... känner mig ful. Rent intellektuellt fattar jag ju att det är en ok hygglig bild, inte extrem på något sätt, inget redaktionellt bombnedslag och jag är relativt skyddad med blicken ner. Ändå har jag bara kunnat fokusera på saker jag inte gillar. Till sist fick jag fråga Anton "säg ärligt om denna bilden är ful". Självbilden vid ett slitet och trött tillstånd haltar för att uttrycka det milt. Måste stötta upp med kryckor, bandage och panodil. Känner mig tveksam till om jag ens ska skriva detta, uppmanar jag till eller triggar en kristik blick? Men den finns ju där hos så många av oss, även om vi låtsas som ingenting. Kanske går min känsla över samtidigt som mensen, eller kanske när pollen-nivåerna lugnat ner sig eller när barnen är tonåringar. Vet ju många som har sin primetime som 40+. Det känns dessutom så tabu att känna sig ful. Som att 90-talet ringde och ville ha sin skeva kroppssyn tillbaka. Men jag är för trött för att svara. Mina hjärnceller vet att det nog mest handlar om att jag är just trött. Men det känns också som att slå in en öppen dörr.......och få den tillbaka i nyllet.
