Det är onsdag och jag ligger på soffan. Men bilderna är från när jag var på Grandpa och jobbade. Bekvämt och roligt. Som jag vill att så mycket annat i livet ska va. Fast jag tog på mig ett par byxor utan fickor. Det var dumt inför en dag med händerna fulla. Lever och lär osv även om jag älskar byxorna från Ganni. Och en plommonfärgad höstjacka jag gillar mycket, längre än vad jag annars brukar ha. Men jag gör så mycket saker nu som jag inte är van vid så varför inte en annorlunda jacka också? Men det är också därför jag ligger på soffan och skriver idag. För kroppen sa ifrån. På en vecka hade jag ett stort bråk med en i familjen, fick jobbet på Grandpa, blev nervös och hade prestationsångest för detsamma, utförde jobbet, var full på en 30 års fest, gick på 90 års kalas, plockade svamp en hel dag, hade mensvärk och sov 6h på två nätter, gick ut med att jag startar företag och var ängslig kring det. Algot fick borrelia och sen en massa prickar efter det, vi vabbade, jag fick mens och sen la min kropp av. Jag glömde återhämtning. Så klassiskt. Och lätt hänt. Men sen mina helt förkrossande sömnproblem 2016 så reagerar min kropp väldigt starkt på stress utan återhämtning. Fysiskt alltså. Jag blir extremt illamående och yr. Svettas som en gris. Är bottenlöst trött. Och stundvis deppig även om det nuförtiden mest är kroppen som reagerar. Vilket är skönt. Jag blev aldrig sjukskriven då pga orkade inte slåss med läkarna och antagligen inte förstod själv hur dåligt jag mådde. Jag hade ju bara lite sömnproblem. Så vi levde på en föräldrapeng och privata pengar. Vilket såklart var en lättnad på många sätt men baksidan var att ingen - inte ens jag - förstod hur dålig jag var. Det är först nu när min kropp fortfarande reagerar starkt på stress som jag börjar inse allvaret. Och skriver om det här nu för att det fortfarande är viktigt. Jag måste ju börja skriva lite mer om om alla grejer jag arbetar med för att kunna få jobb som frilans (hoppas och ska såklart göra mitt bästa för att det ska kännas inspirerande och kul att läsa om) men jag tycker det är viktigt att den här sidan också finns. Mest för att jag vet själv hur stressad jag kan bli när en fika blir "ett möte" och ett jobb blir "en magisk möjlighet" osv. Det skruvas lätt upp. Det var när en person på Instagram delade med sig så fint av att hon var sjukskriven men att hon inte visste hur öppen hon var med det än pga rädd för att inte vara anställningsbar i framtiden, som jag verkligen tänkte att vi måste prata mer om det här! Men jag fattar verkligen att man är orolig. Men tycker också det är ett problem. Att grundproblemet är just det. Vi anställer människor, inte maskiner. Och man blir inte utmattad för man är lat. Tvärtom. Men det är väldigt bekvämt att skuldbelägga individen, ge oss dåligt samvete för då är det oss det är fel på och inte systemet. Nina Åkestams skriver klockrent om det här. Och Isabel Boltenstern bloggar bra om sina erfarenheter kring utbrändhet här. Livet finns överallt. Även mitt i fantastiska roliga nya jobbäventyr. Det blev ett långt sidospår. Men min ambition med det här stället är att visa så många sidor det bara går utan att göra någon annan ledsen, gå över personliga gränser eller hänga ut någon. Men vill att det ska finnas nyanser. Att det ska få vara djupt som havet, gott precis som glass, svängigt som en bergochdalbana och lätt som en plätt ibland. Rolig och svårt i all sin komplexa härlighet. Om det ger någon mening? En outfitbild ibland, en djupare text ibland och en spretig kombination (som nu!) ibland. Så denna vecka avbokade jag allt förutom det allra viktigaste. För man måste ändå hämta och lämna på föris och ge ungen mat. Sätta en fot framför den andra. Även om det vore skönt att vara vuxen lite sådär tillfälligt ibland och inte permanent. Vilket dagdrömmeri. Men sånt får man också sysselsätta sig med ibland. Puss!
