Här står jag i lördags, påväg till Köpenhamn för att fira jul med min lillebror och hans familj. Jag menar min familj - vår familj! I ett helt döbakat Malmö förvisso. Jisses vad otrevligt det är att vara ute nuförtiden. Så det är jag knappt. Men himla mysigt var det i Köpenhamn i alla fall, trots att jag blev sjuk. Vilket jag fortfarande är. Så har varvat soffan, Ipren och Greys Anatomy. När värktabletterna hade som mest verkan fick jag ett rus av kreativitet som tog typ all energi av mig. Men det var härligt medan det varade. Tänk att det kom tillbaka efter 3 timmar på soffan. Trots sjuk. En insikt jag tar med mig till 2019. Men mer om det senare. Jag hade lite ångest över att jag var tvungen att ändra och flytta vissa jobbgrejer. Känner mig alltid urusel när jag måste göra det, men sen blir jag förbannad över att jag känner mig urusel. Man måste kunna bli sjuk. Även som frilans eller egenföretagare. Saker får bara tuffa på i ett långsammare tempo helt enkelt. Även om man verkligen måste aktivera det tankesättet. Det är frestande att vilja påstå att man är en overnight succé (eller känner sig värdelös om man inte är det) men jag glömmer aldrig när jag och Anton skulle vandra upp för ett skitlångt, skitstort berg i Nya Zeeland och han sa "föreställ dig att du är en traktor, ingen racerbil hade orkat allt det här". Fem år senare är det en av mina bästa tillgångar - att jag är en traktor. Och mitt bästa råd till alla som vill något: sätt en fot framför den andra. Hela tiden. När jag var i Köpenhamn med Iben och Petronella var Iben the mysigaste och peppade mig att köpa detta pannband. Nu är hon förvisso 7 år men ändå stencool, så jag litade på henne. Två dagar senare kallade en gubbe mig för "en ung Agnetha Fältskog! En riktig pantertant!". Värre saker har man ju hört. Jag är gärna en pantertant på en traktor i detta liv.
