Det finns dåliga veckor och så finns det riktigt skitdåliga veckor. En sån avslutade vi igår - på akuten. Iduns ögonbryn-ish sprack, som om vi prickade hål på en ballong, när hon ramlade ner från soffan och slog i huvudet i vårt soffbord. Hon mår bra och det behövdes bara lite tejp men ja, jag ringde och hulkgrät till min mamma och skrek något om att "jag inte orkar mer" när Anton var på sjukhuset. Veckan hade redan kantats av biverkningar, orosmoment, kräk, mens och andra härliga grejer. Grejer som egentligen är helt hanterbara var för sig men tillsammans, herregud, jag var som en blinkade varningslampa. Den enda dagen det inte hände något med en inbakad kriskänsla var lördagen och då sket jag och Anton i att rensa vinden och stack ett par timmar till Köpenhamn istället. Det var verkligen extremt härligt. Men jag har nog fortfarande inte riktigt samlat mig. Kanske nästa år.
