Jag tvekade när jag packade ner Rodebjerklänningen jag köpte till min lillebrors bröllop i resväskan. Hade jag fått något slags mode-storhetsvansinne? Men samtidigt. Man ska använda kläder man köper. Även dom fina. Tvekade även när jag skulle ta på den kvällen vi var bjudna till finmiddag. Finmiddag till trots - Algot skulle vara där. Anton övertygade mig med mina egna argument. Och sa att jag var fin. Det är så fint när man hjälper varandra på traven i en relation. Även om det bara gäller vad man ska ha på sig. Det handlar ju lite om hur man känner sig. Ibland är det skönt att få lite hjälp. Att slippa bära sig själv 100% av tiden. Så jag traskade stolt ner till middagen i min sidenklänning. Bara det att vi glömde (stack huvudet i sanden) att Algot börjat slå iväg gaffeln när han inte vill äta. Eller bara visa oss att han bestämmer innan han tar första tuggan. Det är som att han ger gaffeln en lavett. Tyvärr var det lax på gaffeln denna gång som flög rakt mot mig och liksom studsade på klänningen TRE gånger när jag försökte fånga den. Med pulserande pms i kroppen stod jag naken i källaren, grät lite och försökte få bort fläckarna med värdinnans supermedel. Det gick ok. Men efter sommarens trevligaste kväll lyckades jag till sist tänka att det är tur att klänningen är mönstrad. Ingen fara på taket. Det är bara kläder. Jag hade i alla fall en kväll då jag kände mig fin. Helt klart värt.
