Vaknade upp i morse och var bestämd över att idag skulle bli en bra dag. Det började aningen motigt med jämngrå himmel och ont i blygdbenet (hej foglossning?) men Anton köpte frukost och kollade på Frost med Algot medan jag fick morgonen ifred. Det började ordna upp sig. [gallery columns="2" size="full" ids="2147370783,2147370778"] Jag tog på mig något fint för jag tycker det hjälper när man kämpar med energinivån. Favoritklänningen från Zara, som nu kommit in i svart! Jag beställde hem den direkt. Fin nu och fin sen och skön. Ska ändå vara gravid i en evighet till. Denna va också fin, ser ut att vara i samma modell men tyvärr slut i min storlek (L). Jag och Anton var extremt tjuriga, för att vi var trötta. Det kommer verkligen perioder i vardagen då vi kämpar och blir jättelätt sura på varandra helt enkelt för att vi är trötta - eller hungriga. Ibland går det några dagar, eller veckor innan vi kommer ur det. Men det är ok. Så är det ibland. Men alla blev vi lite gladare när solen kom fram och vi köpte fika på Café No. 6 som hade en perfekt södervägg också. God kaffe, god kaka, lite småsur personal ofta. Lite trist men i övrigt mysigt café. Annars? Tror jag börjar få en släng av foglossning, ibland för det så ont i blygdbenet när jag går eller rört mig mycket att jag ibland halvgråter i soffan. Gråter lite av frustration av att känna mig fången av min egen kropp. Jag kan känna starka orättviskänslor gentemot ex Anton att jag måste göra detta och inte han. Inte alls rättvist gentemot honom, jag vet, men så var det också när jag väntade Algot. Kände en extrem orättvisa att som kvinna behöver offra min kropp. Orimligt, kanske, men det var så jag på riktigt kände. Arg. Minns speciellt en gång när jag bröt ihop i hallen när Algot var bebis och jag var påväg till träningen fast jag var dödstrött. "Måste du verkligen träna då", sa Anton i all välmening. Och då kom ett enorm raseriutbrott som bubblat i mig över att jag ta mig fan också var tvungen att laga den här jävla kroppen efter 10 månaders uthyrning och ett spräckt underliv och fan vet vad. Jag var så extremt arg på omständigheterna. Och börjar tyvärr känna den ilskan komma krypandes ibland nu igen. Anpassa livet då? Ja självklart, har ju inget val men antar att jag blir så jäkla förbannad för att jag...vill inte det. Jag är jätteglad att vi kan få barn, att jag är gravid men älskar verkligen inte att vara gravid (som någon så fint skrev i ett DM till mig på Instagram). Jag kände mig även för första gången någonsin avundsjuk på Algot och Anton i går när dom låg i soffan och myste. För jag orkade inte ens det, för att jag längtar efter att kunna ligga obesvärat i soffan och för att jag saknar Algot så det ibland gör ont. Vem som är mest med Algot varierar, och av naturliga skäl är det Anton just nu. Men det börjar göra ont i mammahjärtat. Huh. Men det var i alla fall härligt idag, när vi tre gjorde något alla orkade. Älskar oss. Algot ville ju till folkets park och så fick det bli. Så längesen jag var där men älskar det där stället. Jag och Anton satt och pratade på en bänk medan Algot letade upp en kompis på lekplatsen som han cyklade med. Sociala underbara unge. Blundade jag kunde jag se nästa höst framför mig. Höll krampaktigt fast i den målbilden samtidigt som jag njöt av av det mitt framför mig i en fin liten stund. Och helt plötsligt hade dagen vänt. Vi var gladare. Gick en sväng till stan och sen hem för att vila. Ett koncept vi alla gillar i den här familjen. Helg på hemmaplan, ändå så skönt.
