Jag hör Adele i bakgrunden och det är som att jag sjunger till mig själv. "Hello, it's me. I was wondering if after all these years you'd like to meet. To go over everything" Det hade varit skönt att ta en kaffe med mig själv. Jag grät en skvätt på kontoret igår för jag kände mig så sjukt otillräcklig. Hello, can you hear me? I'm in California dreaming about who we used to be When we were younger and free. Fast jag drömmer från sängen med en snorig Idun vid fotändan. Det är något med barn som gör att man lever så sinnessjukt mycket i stunden. Förra veckan passade våra kompisar barnen och vi åt middag för att fira vår 7:e bröllopsdag. Solen sken och livet kändes bra. Det var den stunden. Denna veckan är en annan stund. Och jag upplever båda lika mycket. Men jag blir glad att ni kikar in här fast det varit dåligt med uppdateringarna på sistone. Det känns som en kompis som kommer förbi och tittar till en. På tal om. I morse ringde en fellow-förälder som jag egentligen inte alls brukar prata i telefon med och jag hann knappt svara innan han utbrast "Var är ni någonstans, det är så längesen vi sågs, har något hänt??!". Hello from the other side I must've called a thousand times. Så avancerad har varit vabb-liv blivit. Väntar ni på mig? Jag blir glad i så fall! Snart kommer Anton hem med en hamburgare och en kram. Det ger förhoppningsvis lite ny energi som räcker ända hit <3
