Då från en dag inne i London; nu hemma i soffan som Anton värmt upp innan mig. Så det känns tryggt och hemma. Vi har haft fyra långa, härliga dagar. Med betoning på långa. På ett bra sätt. Vi har varvat londonhäng, med tristess, med kul, med regn, med sol, med läsning med familjemiddag osv. Men inga måsten, inga nada. Dagarna blir längre då, livet blir längre. Note to self. Längtar så mycket till julledigheten. [gallery size="full" columns="2" ids="2147366963,2147366964"] Lyxen att ha familj strax utanför London = vi kan, väl där, enkelt ha en lyxig dag utan kids inne i London. Det inte- så- lyxiga är att vi ses 1 gång om året, 2 om vi har tur. Ibland leker jag den plågsamma leken att föreställa sig hur det vore att ha sin familj här, här i närheten. Är jag riktigt brutal slänger jag in min pappa i drömmen också. Tänk om. Även om det blir mer och mer sällan ju fler stora grejer i livet som går över. Studenten, att gifta sig, få barn osv. Det slår mig mest när jag ser hur andra har det- jag vet egentligen inget annat än detta. Även om jag tycker dagar som igår, fars skitdag, är rätt sega. Trots att jag har trollat fram en helt utmärkt till Algot. För det mesta är jag faktiskt sjukt glad över det jag har. Det är så otroligt mysigt att åka över och hälsa på. Det är ett av mina mest hjärtliga ställen. Och att få spendera dagen sådär med Anton påminner mig om när vi var kids, fria och life:iga. Det är vi nu också, fast på ett annat sätt. Nästa gång vi åker över, kanske vi tar tåget över till Paris. Det vore något det.
