Nu åker vi hem igen. Allt för kort som vanligt. Det där med att inte ha sin familj i samma stad. Eller ens samma land. Så trist. Men så oerhört fint att se hur det inte spelar någon roll när vi väl ses. Då springer Algot ändå efter min morbror som om dom ses varje dag. Och vinklar glatt "hej då mama, ses sen" när vi försvinner ut genom dörren för en barnfri dag på stan. Så. jäkla. hjärtskärande. fint. Och ännu mer att äntligen få se Algot interagera med sin kusin Viggo. På väg att bli best buddies. Jag däremot kämpar på. Hann precis blir frisk från förkylningen som la sig som en våt filt över Stockholmsresan innan jag började känna av nästa. Trodde först jag bränt mig på tungan. Sen blev det bara värre. Tusen små blåsor. Nu kan jag knappt äta. Jag förstår också varför Algot pekade på munnen och sa "aj ont" hela förra veckan. Fy fanken. Men innan jag däckade ihop helt (gud hjälpe mig på hemresan alltså) så hann jag och Anton åka in en sväng till London. Med hjälp av lite paracetamol, rött läppstift och lite livsbejakande mönster. Vi åkte till Kew Garden som var så himla fin i sin höstdräkt. Eller sensommar om man så vill - med lite vilja och global warming.
