Kom tillbaka en sväng till stan igår, hela tiden med en känsla av att jag verkligen älskar stan. Medan andra klagar och stånkar och vill köpa hus så vill jag bara springa på asfalt. Kändes nästan syndigt att göra en avstickare tillbaka så mitt i semestern, men i en sekund såg jag så framemot hösten och när alla är tillbaka. Fint att ända har skapat något man kan längta till. Men det är då. Jag övar på att vara nu. Och kärleken till stan till trots så är jag ganska trött. Inte minst på mig själv. Därför passar det utmärkt att jag och Anton har en två-dagars tur framför oss. Vi ska till Möns Klint. Har hört att det ska vara oerhört vackert. Och det är nog precis det jag behöver. Bombastisk natur. Något som är större än allt annat.
