Det man ger tid, det mår bra. Så enkelt och så svårt samtidigt (tydligen). Kreativitet behöver tid, relationer behöver tid, jobb behöver tid, man behöver tid. Bästa lösningen på allt egentligen - tid. Synd det är en sån exklusiv vara. Det går inte att borra djupare efter mer. Eller forska fram mer. Eller producera mer. Så man får välja. Vilket inte heller är så enkelt som det ser ut. Nyss hemkomna från en weekend i Köpenhamn, inser jag att jag vill lägga mer tid här. Även om "här" är något odefinierat. Familjen, miljöombyte, lust. Jag har alltid varit en drömmare. Så till den grad att det nog var tur att jag träffade någon lite mer nära jorden. Har alltid gjort saker på lust snarare än måsten. Sen fick vi barn och heltidsjobb vilket i sin tur blev något av ett lock på drömandet. Man kan inte göra allt, man vill inte göra allt. Det blir fler måsten. Inga konstigheter. Men allt är inte måsten, inte ens i föräldraskapet. Det finns alternativ. Som att cykla runt i Köpenhamn i långkjol med en sovandes (väldigt instabil och tung) unge där bak. "Var du tvungen att ta långkjol", frågar Anton. Och jag undrar när han ska sluta ställa såna frågor. För jag har alltid tagit långkjolen. Och kommer alltid ta långkjolen. [gallery columns="2" size="full" ids="2147366406,2147366407"] Älskar känslan att planera outfits, ta på dom, vara påväg någonstans och leva ut bilderna i mitt huvudet. Det är typ så jag tar mig framåt. Så jag producerar. Jag fantiserar. Och det är när den lusten dör, när bilderna försvinner, som det hela blir väldigt deppigt. Även om jag såklart fattar att ju mer vuxen jag blir, desto mindre kan jag ta ut svängarna. Men, lite svängigt måste ju det ju vara. För det är jag. Så jag tänker att jag ska ge fantasierna och drömmarna lite mer tid. Och alltid cykla i långkjol.
