Medan vi pulserar mellan snödrivor och känner dödsångesten när man slirar mellan olika cykelspår kan vi titta på hur man kan se ut när det inte snöar en hel dag. Nämligen förra fredagen när jag sprang på frukostmöte hos Loppi Gruppen på Malmö Live. Det hela handlade om Instagrams nya alogorirm som ger många företag huvudvärk och får kreatörer att tröttna. I det stora hela handlade det om hur man "blir vän" med algoritmen så man når ut med sitt budskap. Viktigt att ha i bakhuvudet men jag tycker fortfarande att man glömmer en viktig aspekt när man jagar algoritmen. Det är kommunikationen med människorna bakom skärmarna. Och att inspirationen som är livsviktig för diverse småföretag/kreatörers vardag. Tänker att man kanske ska svara på en kommentar för att det är trevlig att ha ett samtal med människor snarare än att det är för att algoritmen belönar en när man svarar med tre ord eller fler. Och att ena ger det andra på så sätt. Jag vet i alla fall att min skaparlust kraschar och dör om jag lever efter en algoritm för mycket. Men visst, jag växer kanske inte lika snabbt och det är ju svårt att föra samtal om...ingen ser en. Hur som. Träffade i alla fall både Sheila och Johanna som bloggar hos Loppi - så trevliga, roliga och proffsiga. Och så ramlade jag in i gänget från Mama Said Media. Tänk att det redan gått ett år. Jag hade på mina "Lici trousers" från Marimekko som min mamma i princip tvingade mig att köpa. Vi hade en mysig dag på stan och sprang förbi dessa i skyltfönstret. Det påminner mig alltid om när jag var liten när jag går på stan med min mamma. När man fick handla nya kläder inför skolstarterna. Och hur extremt ledsen jag kunde bli när jag inte hittade något som passade. Kan ju kännas lite sorgligt att man hade en kroppsmedvetenhet redan då. Ska verkligen försöka göra om och göra rätt med Algots generation. Men i alla fall. Jag gjorde som min mamma sa. Väldigt glad för det, för dessa byxorna prickar av alla mina deviser när det kommer till kläder. Sköna, roliga och snygga. Men sjukt långa så jag var tvungen att lämna in dom hos en sömmerska. Ikväll passar Antons syster Algot några timmar så vi kan gå ut och äta. Och planera sommaren. Sommarlovs-lappen till Algots förskola ska lämnas in och det har ramlat in förfrågningar till vårt sommarhus vi hyr ut. Vi tänkte mest att "vi lägger ut huset och se vad som händer" men tänkte inte på att det var öppet för i princip hela världen. Vi missade en hel målgrupp som uppenbarade sig ganska omedelbart. Tyskarna och Österrike-människorna som tydligen älskar tanken på en sommar i Sverige så mycket att det spelar ingen roll att vår annons står på svenska.
