Jag gör en till kopp kaffe, ljudet av diskmaskinen och vattenkokaren går om varandra. Jag minns inte sist jag kunde urskilja de ljuden. Jag läste en gång att människor som jobbar i butik över jul får ett extra stresspåslag och mår automatiskt sämre av att vistas i en miljö som hela tiden har julmusik i bakgrunden. Det var något med att julmusik är extra intensivt som sätter sig i kroppen även om man inte aktivt lyssnar. Jag tänker att det är samma sak med småbarnslivet. Det är så mycket ljud hela tiden att man knappt lägger märke till det men som sätter sig som ett ständigt stresspåslag i kroppen. Intensivt, detta liv. Men jag var extra glad i morse trots vi sovit dåligt nu igen de senaste par nätterna. Jag dansade och sjöng för Idun halv sex på morgonen och längtade efter dagen skulle börja. Antagligen för att vi igår bestämde att Anton skulle ta barnen nu på förmiddagen, lämna Algot och fortsätta med Idun, så jag skulle kunna jobba lite ostört. Det är så skönt att jag nästan blir gråtfärdig. Jag fullkomligt hatar att jobba samtidigt som barnen är hemma. Inte som en moralkaka utan helt enkelt för att det känns som en handgranat spräng i mitt huvud när jag ska koncentrera mig på flera saker samtidigt. Det var ju det där med ständig julmusik.. Ibland ligger jag och stirrar upp i taket och undrar varför jag ska envisas med att jobba samtidigt som Idun är helt ny. Livet är ju långt, Christin. Du hinner. Men så får jag ett sms eller mejl med något jag tycker verkar vara så extremt roligt att jag flyger upp i sängen. Tänker istället på när jag var föräldraledig med Algot och jag hade extremt svårt att navigera i vad som var mina egna förhoppningar om föräldraskapet och andras förväntningar och intorkade föreställningar. Det gjorde mig nästan sjuk när jag försökte leva upp till idén kring föräldraledighet. Visst, ibland svär jag över en deadline, svär hetsigt åt mig egen prestationsångest och pratar i terapi om hur man kan må bra i sig själv utan att vara beroende av bekräftelse från jobb och prestation. Kanske tur jag har hela livet på mig där också, det är svår nöt att knäcka. Kanske hade det varit lättare om jag gjort en sak i taget, kanske inte. Jag får ju mycket frågor om hur jag klarar allt. Det är förstås mycket jag inte gör, det skadar ju inte att påminna om det. Men när Antons mamma sammanfattade det hela med "men det verkar ju som att det ger dig luft under vingarna också" kan jag inte annat än att nicka och äntligen säga "så är det verkligen". Det är helt enkelt så oerhört skönt att byta musiken i bakgrunden ibland.
