Algot är hos sin farmor och farfar och kvar i stan är Anton och jag. Det är lite ovant men skönare än jag trodde. Algot ska på någon teater, så han är på egna äventyr snarare än att vi behövde hjälp. Det var nästan lite snopet att han vände i dörren efter hämtning idag, eftersom jag längtat efter honom. Efter hemma, min familj. Så som jag alltid gör när jag känner mig skör. Säga vad man vill om familjelivet, men känslan av att gå hem är en av de bästa i livet, och hem är till Anton och Algot för mig. Arbetsdagen däremot präglades lite av ett töcken, så tog det så lugnt som möjligt. En baksmälla från en minst sagt busy vecka förra veckan. Redan i tisdags lovade jag mig själv att aldrig springa på så varje dag i hela mitt yrkesliv, fattar inte hur man vill eller orkar. Känner mig glad men totalt hudlös. Det behövs en motvikt, en jämn ström, vilket blir att ta det lugnt socialt denna vecka och göra roliga saker som - JWHF Style Challenge - som drog igång idag! Och det gick inte att ta miste på våren idag. Ljuset, solen och fåglarna. Det enda trista är att vi verkar gå direkt från höst till vår, ingen vinter alltså, vilket innebär att vi haft höst sen oktober. Huh. Men så fint ändå, för energin, när våren gästspelar redan i februari. Drabbas ofta av starka känslosvall när en ny säsong tränger igenom, hopp och framtidstro blandas med en intensiv melankoli. Längtan och minnen som lever i kroppen, i skärningen mellan gammalt och nytt. Det blir så påtagligt för mig. Känns i alla celler, tusen bitar. Som om en film spelas inom mig. Olika scener far igenom mig i ultrarapid. Annars? Jag tänkte inte skriva ett blogginlägg idag. Behövde ta hand om kroppen. Och knoppen. Hur man nu gör det. Det är inte alltid så självklart. Sprang till affären och köpte lösgodis, kastade i mig pasta och zappade mellan Dr Phil och Real Housewife på tv:n. Kände mig barnslig och fri. Och någonstans där sipprade lusten upp igen. Så jag valde att fånga den här. Ett av mina bästa ställen när allt kommer omkring.
