Det har typ hänt flera gånger den senaste veckan att jag nästan börjat böla av lättnad. Semesterlunken sprider sig sakta i kroppen. Min fina familj är ledig - som en enda stor suck. I början av veckan gick jag upp och googlade utflykter. Blev stressad så fort jag läste om en ny semesterort. "Kanske skulle vi åka till Österlen på fredag, sova över och sen skynda oss tillbaka på lördag innan kalaset börjar. Det låter väl kul?" ropar jag till en nyvaken Anton som står och kliar sig i huvudet vid dörrkarmen och svarar långsamt "va?". Sen vek jag lite tvätt och började sortera kläderna vi tagit undan under renoveringen. Det kändes konstigt att ha energi över till det. Hela våren har jag stirrat på dom där påsarna och undrat när fan jag ska orka packa upp dom. Jag lyssnar inte på musik, ingen podd, ingenting. Bara packar upp kläder. Går ut till Anton i köket igen "vi ska nog inte lyssna för mycket på mig just nu, jag är ganska uppe i varv". Killarna cyklar iväg till folkets parks och jag städar klart. Snörar på mig skorna och möter upp dom. I mina sneakers jag fick av Johanna på JWHF lanseringsfest, från Tretorn. Blivit mitt nya favoritpar. Älskar den tjocka sulan. Sen lekte vi i Folkets Park, som alla andra dagar. Och ibland sköljer ändå skov av FOMO över mig. Bör sommaren vara mer? Är det här tillräcklig? Är jag tillräcklig? Känner mig ganska töntig som ens tänker så, än mindre skriver det. Läser Agnes lista över sommarens framsida som vi så lätt glömmer i farten. Detaljerna vi längtar hela året efter.
