Jag känner mig nästan sjuk ibland när jag längtar tillbaka blundar och kippar efter andan vill dit igen vårt sämsta, mitt och Antons alltså är vardagsgnabbet tidiga morgnar, sorglig yoghurt över diskbänken snabbkaffe, stressen till jobbet lägenheten man aldrig hinner städa den stunden jag avskyr mest är den när vi alla tre står halvt påklädda tio minuter från att äntligen kunna gå ut ryggen är klibbig hjärnan mosig packlistan evighetslång mössan känns överflödig skriker, vad fan skall det här vara bra för? jag svär alltid världen utanför våra fyra väggar känns smärtsamt avlägsen som om jag fantiserat ihop den hittat på men där är den varje gång ytterdörren smälls igen lättnaden när nyckeln vrids om känslan av att vara påväg som en ballong som vecklar ut sig äntligen, proppfull med luft redo älskar därför tågstationer, flygplatser, nya destinationer drar mig inte för att skrika wohoo mitt i ett crowded room så det gör lite ont som om någon nyper mig där huden är som tunnast när jag bläddrar igenom bilderna från London en måndag morgon när himlen liknar gårdagens diskvatten jag tar på mig min nya regnjacka från Stutterheim en gedigen sak den känns plötsligt tyngre än när jag bar den sist jag drar luvan över huvudet täcker nästan ögonen slår blicken ner i marken huttrar, drar den hårdare runt mig springer till tåget har tre minuter på mig blir andfådd, hinner precis landar med ett duns jävla vardag tar upp telefonen och googlar nästa äventyr
